Idag är det ett år sedan min dotter Jonna dog. Hon var 34 år när bröstcancern tog hennes liv. Jag satt vid hennes sida när hon tog sina sista andetag. Det är något jag önskar ingen borde behöva uppleva. Samtidigt inser jag att det vore ännu svårare att uthärda hennes död om jag inte följt henne hela vägen.

Nu ett år senare är jag igång i mitt liv igen. Sedan början av april är jag tillbaka på heltid i mitt arbete som undersköterska på ett äldreboende. Vägen tillbaka har varit svår. I ett halvt år upplevde jag att min sorg satt i varenda cell i min kropp och skavde. Jag hade ingen kraft, ingen ork och ingen vilja. Försökte hålla igång med mina odlingar, men vissa dagar orkade jag inte gå utanför dörren. Andra dagar fungerade jag hjälpligt i trädgården och på en del möten på jobbet och i politiken.

Efter ett halvt år deltog jag i en sorgkurs. Den anordnades av sorginstitutet, www.sorg.se. Där mötte jag varma och kloka medmänniskor och fick hjälp att hantera sorgen. Efter ett tag kändes det som att sorgen lämnade cellerna. Den fanns och finns fortfarande kvar i kroppen som värker och protesteterar. Men nu kan jag i alla fall leva mitt liv. Svårast att hantera nu är nog hennes egen sorg över att behöva lämna make och treårig son. Den sorgen hugger djupt i mitt hjärta.

När jag spelar och sjunger ”Jag vet en dejlig rosa” tänker jag alltid på Jonna. Vi har sjungit och spelat mycket ihop, och gärna då folkvisor i moll. Varför just den visan är stark vet jag inte. Men varje gång jag sjunger den börjar jag gråta. En gång kom jag fram till sista strofen i sista versen innan gråten bröt ut. Men oftast räcker det med en vers.

Många sörjande jag pratat med har blivit bemötta på ett konstigt och okänsligt sätt. Det är svårt att bemöta människor med sorg. Osäkerhet, förlegade normer och bristande empati kan leda till rätt så sårande kommentarer. Men jag har varit förskonat från sånt. Mina arbetskamrater har hela tiden varit ett stöd. En kram, ett vänligt ord, en vänlig blick fanns alltid när jag dök upp på jobbet . Jag har insett att jag är priviligierad som jobbar i ett vårdyrke – mina arbetskamrater är ju tränade på att hantera människor i svåra situationer.

Jonnas död har lärt mej massor. Jag har sett kraften i de många stödjande vännerna som besökte henne under hennes sista tid och som gett hennes make och son stöd. Jag har förstått någonting kring sorgen att mista sitt barn. Det gör att en liten notis i nyhetssändning kan få en helt annan dimension i min känslovärld. När jag ser unga människor bygga upp sin familj och sitt liv känner jag glädje över att de får den chansen. När jag hör larmrapporter från svensk sjukvård förstår jag nu allt mera att det är människor det handlar om. Människor som Jonna och som oss i familjen och hennes vänner som idag tänker extra mycket på henne.