Är Alice Babs inlåst eller ej? Efter den starka dokumentären som beskriver hennes och hennes musikervänners desperation har familjen uttalat sej i kvällspress och sagt att Alice Babs mår bra nu. Jag vet att jag inte vet vad som är rätt och fel. Jag tyckte dock att programmet också kan ses som en hyllning till Alice Babs livsgärning.

När jag var barn bodde min familj i min farfars lägenhet. Han var verkmästare på bygget och hade byggt lägenheten själv. Min farfar var väldigt förtjust i mej och min syster. Han hade lite gammaldags uppfostran i sej men annars var han rätt OK. Jag tror att jag tyckte mycket om honom och att han var en trygghet för mej.

Med tiden blev min farfar allt mer förvirrad. Han gick långa promenader och ibland hittade han inte hem. Han blev allt mer sparsam och kunde gå runt och släcka lampor fast jag befann mej i rummet. När jag kom hem från skolan kunde jag mötas av ett rökmoln för att han hade glömt att han höll på att laga mat och bara lämnat köket med kastruller och plattor på. Någon natt var han inne och kissade i mitt sovrum.

Situationen i vårt hem blev allt mer ohållbar. Vårt dagliga liv fungerade inte. Vi började prata om att vi behövde hjälp. Men våra släktingar blev arga på oss. De tyckte att vi förtalade min farfar. För när släktingarna kom på besök, en eller två timmar någon gång då och då, verkade min farfar inte alls borta. Han pratade och mindes och var med i samtalet. När de sen gått var han snurrigare än någonsin. Det verkade som han lagt all energi på att delta i gemenskapen och på att dölja sin sjukdom. Kanske var det också så att han möttes av människor som förväntade sej att han skulle vara som förr och som var glada att träffa honom. Till skillnad från oss i familjen, som var trötta och slitna och kanske inte längre försökte konversera. Det var frustrerande för oss att inte bli trodda. Så för småningom blev situationen helt ohållbar och min farfar blev intagen på mentalsjukhus.

Jag besökte aldrig min farfar på sjukhuset. Jag var så väldigt trött och tyckte att det var så skönt att ha ett hem igen. Där jag kunde sova tryggt om natten. Där jag kunde sitta och läsa utan att få lampan släckt mitt i en mening. Där jag inte behövde ha ont i magen när jag kom hem från skolan för att jag inte visste vad som väntade mej när jag klev in genom dörren.

Lite senare i livet hamnade jag som undersköterska på ett äldreboende. Där är jag kvar än. Jag tycker att jag har härligt jobb. Jag möter människor som levt långa och rika liv. Olika människor, olika liv. Och jag känner ibland igen min barndoms situation. Jag ser hur olika personal, familjemedlemmar, vänner och släktingar har olika relation till de människor jag hjälper. Och att dagar är olika. Det går inte att säja att tant Agda är precis så här mycket förvirrad. För dagarna, situationerna och relationerna är olika. Men jag tror att det alltid går att säja att någonstans inuti tant Agda finns det kvar den person som fanns förut. Som älskade att gå till kyrkan. Som älskade att sjunga i kör. Och som älskade pannkakor.

På mitt jobb har vi länge jobbat med handledning och värdegrund. Vi tror inte att värdegrund ska skrivas ner och sättas upp på väggen – vi tror att det är bättre att känns som en atmosfär för den som kliver in i lokalerna. Men ändå har vi formulerat nåt vi tror på: ”Att få vara den man varit och önskar att vara”. Utmaningen förr oss som jobbar med äldre, speciellt då med de dementa som inte kan föra sin egen talan, är att förstå; Vem vill ha hjälp? Är det den tidigare Agda, hon som gillade pannkakor? Eller är det en senare variant – hon som slutat att tycka om pannkakor ? För man slutar ju inte att utvecklas när man är 87år och dement. Man måtte väl rimligtvis få ändra sej?
8 dec 2013