En vacker sommarkväll, strax efter ett regn, promenerade jag och några vänner till grannen. Vi gick längs en grusväg. På tvären på vägen kröp grodor. Små, små grodor, i mängder. Det var svårt att inte trampa på dem. En del gick från höger till vänster. Och en del från vänster till höger. ”Vilka dumma grodor!” sa en i sällskapet. ”De går ju bara fram och tillbaka.” Men då kom jag att tänka på: Det är ju så vi människor gör!
Man talar om ”arbetsmarknadsområden”. Ett område där det är möjligt att bo och arbeta, att lämna jobbet och att hitta ett nytt. I Tillväxtsverige vill man att de ska bli större. Man tycker att det är bra att ha ett större upptagningsområde för arbetsgivare. Det ska finnas fler att välja på till att utföra jobbet. Och visst, med högre specialisering av arbeten behövs det flera arbetare att välja på. Och visst tycker jag att det kan vara bra att det går att arbeta eller studera i en större centralort fast man bor på landet. Det är bra att kommunikationer fungerar. Men en konsekvens att detta är att människor åker fram och tillbaka, kors och tvärs till sina jobb. Bollnäsborna och Söderhamnsborna kan vinka till varann på morgonen när de åker till sina jobb. Och på kvällen när de åker hemåt. En massa tid går åt till resande, till skada för miljö och familjeliv. Och den som betraktar det hela uppifrån tycker nog att vi människor är rätt dumma. Som grodorna.
21 juli 2014