Sedan László lämnade miljöpartiet har jag haft en visa malande i mitt huvud: ”I wonder should I go or should I stay. The band has only one more song to say”. Den ploppar upp lite då och då. Men jag har bestämt nu för att stanna och se vad jag kan göra. Fortfarande finns ju inget parti som är grönare. Och det är ju lite försmädligt. För jag vet ju att det är precis vad man räknar med.

Det här pratet om regering och vem tar vem tycker jag är lite trist. Jag förstår vitsen med att bli av med den moderatledda borgarregering. Men jag vill att vi ska gå till val på våra egna åsikter och sedan efter valet se hur det blev och vilka vi kan samverka med och under vilka former. Att låsa fast blocken redan nu känns inte alls bra, även om det var borgarblocket som började?.

Men trots turer kring regering är det ju fortfarande så att miljöpartister säjer bra saker i riksdagens talarstol. Fortfarande är miljöpartiet pådrivande i klimatarbete. Maria säjer kloka saker i Polen. Carl Schlyter sliter i EU-parlamentet för GMOfria zoner och är fortfarande EU-motståndare. Miljöpartister runt om i landet kämpar för mera ekologisk och närproducerad mat. För rättvisemärkt. För mera resurser till omsorg och skola. För friare kommunala skolor. För mera elevmakt.

Så även om det ibland känns som regeringssången är det enda sången kvar, så är det ju inte riktigt sant.. Ännu känns som att jag kan göra någon nytta. Jag bevakar vår EUkritik, jag påminner om att alla människor har rätt till mat i magen och tak över huvudet, jag är med och utveckla vår barnpolitik, jag funderar över intern demokrati, hur kongresser ska fungera, jag har en sund (?) skeptisk syn på strävan efter regeringsmakt – ja, nån nytta kanske jag kan göra. Så jag stannar.