Eller: Hur förändrar man världen?

Eller: Vad är politik för nåt?

november 2017

Texten här nedanför skrev jag 2006. det har runnit mycket vatten under broarna sen dess. Miljöpartiet sitter i regering. En minoritetsregering. Jag själv sitter som regionråd i Gävleborg i en stark majoritet. Jag har skådat makten inifrån lite grann så att säja. Idag kanske jag inte lika tydligt skulle säja att jag har “svårt att tänka mej att jag skulle vilja att miljöpartiet deltog i regering”. Det fanns skäl att byta regering efter valet 2014. Jag såg MPs inträdande i regering som ett offer för Sveriges bästa, även om jag inte var speciellt förtjust. Att det skulle drabba MPs anseende tog jag för givet. Men de offer som har gjorts är väldigt stora.

Jag har blivit än mer övertygad över att den som sitter i makten måste vara beredd på att lämna den. Att politiker behöver vara beredda på att jobba i opposition såväl som i majoritet. I med och motvind.

Och nej, jag är inte fundamentalist. Tyvärr?

2006: Miljöpartiet har vackra gröna visioner.

Jag vill att visionerna ska finnas med i vardagen. Som en drivkraft. Därför brukar jag vilja uttrycka visioner när de känns bortglömda. Jag vill inte ha sådana tankar och känslor hänvisade till skamvrån eller finrummet. De får vara med där jag är.

Att komma ihåg visioner behöver inte betyda att man försummar små saker, eller steg på vägen mot visionen. Inte heller att det är omöjligt att göra kompromisser.

Det finns en del påståenden som ofta slängs ut i luften i diskussioner om fundamentalism. Inför valet 2006 fanns ju diskussioner inom miljöpartiet om att sitta i regering eller inte. Här nedanför kan ni läsa mina tankar utifrån den diskussionen.

”Man vill ju sitta i regering, det är ju därför man är med i ett politiskt parti”

Ett politiskt parti bör ju vara beredd att ta över makten, i alla fall när den får över hälften av rösterna. Men det finns inget självklart i att ett parti med 10% eller färre av väljarna bakom sej, ska släppa några av sina företrädare som gisslan in i ett annat partis regering. Den som påstår något sådant verkar mer se till position än till det politiska innehållet.

”Det är i majoritet man har makt och kan åstadkomma förändringar” Det är ett märkligt påstående. Opinionen har ingen makt? Lobbyister gå hem – ni har ingen makt? Det vet vi väl alla att de som fattar beslut inte sitter i en inlåst bunker utan att ta intryck utifrån?

En grundfråga här är hur och när man mäter om man lyckas. Om vi lyckas rädda några hektar fjällskog från skövling – beror det på dom som har makten just då? Eller beror det på den starka opinionen? Eller beror det på alla dessa dårar som kämpat i motvind i 20 år för att åstadkomma samma sak! Vem är det som har lyckats? Och har man lyckats om man får igenom nåt mot folks vilja och skogen mejas än värre 10 år senare?

”Man måste ju kompromissa”

Det här vet jag aldrig varför folk säjer. Och? Som 6 barnsmamma vet jag väl att livet är en förhandling? Olika viljor stöts och blöts och plötsligt görs en överenskommelse. Förhoppningsvis gäller den ett tag. Ibland rivs den upp, om nån lägger sej ner på golvet och skriker tillräckligt högt. Eller, i den vuxna världen, om någon (viktig person) hotar att avgå eller något annat lämpligt hot. Själv brukar jag försöka hålla mej till överenskommelser. Det finns tillräckligt med nya beslut att bråka om.

Så visst är jag beredd att kompromissa. Men aldrig om vad jag tycker i mitt hjärta. Jag tycker det jag tycker och vill i ärlighetens namn kunna uttala det.

En demokrati behöver en aktiv opposition. Miljöpartister är ofta bra i opposition. Bra på att ifrågasätta makthavare och att genomskåda dumheter.

Det politiska fältet blir ibland väl trångt. Alla dras mot mitten, ingen vågar utnyttja de stora ytorna på sidorna. Det blir farligt att sticka ut. Det är trist, för det gör att många väljare inte känner igen sej och att det politiska samtalet blir inskränkt och lite dött. Ett öppnare och mera tillåtande politisk debatt skulle göra politiken mer spännande.

Jag tror att miljöpartiet behöver både realos och fundisar. Och jag tror att vi är flera som är båda delarna. Vi behövs både som en kritiskt granskande opposition och som makthavare. Vi är bra i båda rollerna. Jag tycker att miljöpartiet just nu skulle göra mera nytta ute på kanten, för att bredda den politiska spelplanen åt ett grönt håll. Jag har väldigt svårt att tänka mej att jag skulle vilja att miljöpartiet deltog i en regering. Om vi inte gör en dundersuccé i valet förståss. Men det parlamentariska läget efter valet kan innebära att jag tycker att vi ska samarbeta med andra partier i en majoritet.

Jag är beredd på det också. Jag begriper däremot inte vad de som idag säjer att ”vi måste sitta i en regering för annars kan vi inte påverka” ska göra om de hamnar i riksdagen och mp inte får vara med i majoriteten? Ska de bara sitta och knyppla och uppbära arvoden? För någon nytta kan man ju inte göra?