Karin Jansson
Uppdrag
Medborgarlön
[Bild på en solros och Karin]
Aktuellt
Kontakt
Presentationer

Karin Jansson (mp)

Jag tror på fullt allvar att det går att skapa en värld utan miljöförstöring, orättvisor och förtryck

En värld där alla människor är lika mycket värda
En värld där alla människor är trygga och fria
En värld där vi lever i samklang med naturen

Elefanten i rummet

Isabella Lövin inledningstalade på miljöpartiets kommun och landstingsdagar i Sundsvall. Jag lyssnade och funderar nu lite:

Isabella är en god talare. Hon berättar om hur MP genomfört nästan hela sitt program. Och det utan att alla skräckscenarier besannats. Hon pratar om miljö och klimat, inte andra delar av grön ideologi. Hon beskriver hur den gröna omställningen går framåt. Applåder (inte öronbedövande men ändå).

Men jag ser framför mej elefanterna i rummet. Vilka är dom? En elefant bär en skylt ” Släpp in flyktingarna!” En annan elefant har “Låt kolet ligga” skrivet på baken. En liten elefantunge har en banderoll med ” CEPA -nej tack!” En ungelefant har en stor keps på huvudet med texten “politik för folket -ur hjärtat” eller nåt sånt, jag har svårt att se klart – hen hoppar runt så fort.

Isabella säjer : “Martin Luther King sa inte: “I have a problem”. Han sa “I have a dream”!” Men jag har svårt att se drömmen klart. Den skyms av alla elefanter som springer runt i rummet.

Akademiska Sjukhuset i Uppsala

När jag är i Uppsala åker jag ofta buss förbi Akademiska sjukhuset. Funderar då vad sjukhuset betyder för mej. Minnena hoppar på mej och hänger sej kvar.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala föddes jag för över sextio år sedan. På den tiden hade de en vana att söva mamman när barnet var framfött. Så att mamman skulle få vila lite. Denna idiotiska vana var så vanlig att det inte ens står i journalen.

På Akademiska sjukhuset födde jag mitt första barn. Jag var nitton år och osäker. Minns att jag tackade ja till valium, fick en spruta valium i benet under förlossningen. Jag tackade ja eftersom jag trodde att de tyckte att jag var bråkig och dålig på att föda så att jag var tvungen att tacka ja. På BB s fyra-sal fanns tre duktiga mammor och sen jag. Jag hade aldrig innan hållit i en bebis. Barnen kördes in på en vagn var fjärde timma, väl inlindade i filtpaket. Jag vågade aldrig öppna paketet utan tog emot barnet och ammade hela tiden för att hon inte skulle skrika. Fick såriga bröstvårtor, det gjorde ganska ont. Jag var rädd att jag skulle bli tvungen att själv hämta henne på vagnen. Tänk om jag skulle ta fel?

På Akademiska sjukhuset jobbade jag sedan i några år, på onkologen, avdelningen för cancer. De patienter som kom mej nära var de som dog där. De var ganska många. Dessa människor har gett avtryck i mitt inre. Jag minns hur jag körde ut den döende kvinnan till rökrummet (ja, det fanns ett rökrum där då) och hjälpte henne hålla i cigaretten. Jag minns kvinnan som drömde om sommarens båtsemester- jag skulle få följa med. Jag minns kvinnan som stickade sockar till det barn jag väntade. Hon var en stor dam och rätt så tung att hjälpa, men jag föredrog att hjälpa henne själv för att jag uppskattade vår egen tid. De här människorna gav mej många svåra och många ljusa stunder, och de lärde mej att livet aldrig går att ta för givet. Jag mötte dem på sjukhuset och jag lämnade dem där.

På Akademiska sjukhuset lämnade jag också min pappa. Han dog där i sin hjärtlungsjukdom. I mitt minne ser jag hur jag står nere i entrén med en plastsäck med hans saker. Jag hade just tagit farväl av honom, suttit vid hans döda kropp och läst en dikt i gryningen. Det är tidig morgon och alldeles tomt i entrén. Och jag står där med en svart plastsäck.

Och det var på Akademiska sjukhuset jag födde mitt andra barn, och 34 år senare lämnade tillbaka. Hon dog av sin cancer på den avdelning jag jobbade när jag väntade henne. Hennes sista timma satt jag vid hennes sida, lyssnade på hennes flämtande andetag och visste att de skulle sluta. Jag både önskade att det skulle vara över och var rädd att det skulle vara slut. Jag ville ju så gärna ha henne kvar. Efter att ha suttit en stund vid hennes döda kropp reste jag mej och gick därifrån. Jag bara gick. Jag tror att min man gick efter mej eller var det de andra barnen? Eller hur kom jag hem? Jag visste inte och accepterar inte, att jag bara fick mitt barn till låns av sjukhuset.

Nej jag tycker inte om Akademiska sjukhuset. Kan inte bussen åka en annan väg?

Om Region Svealand och om politiska spelregler

Regionfullmäktige i Gävleborg svarade för en tid sedan på remiss storregioner. Jag kunde då inte stödja remissvaret som mina samarbetspartner i majoriteten levererade. Ungefär så här sa jag i fullmäktige:

Jag borde inte stå här tycker en del. Jag är regionråd i majoritet. Jag får inte gå emot majoriteten.
Jag delar helhjärtat det program vi i majoriteten kommit överens om, ”Tillsammans för Gävleborg”. Där vi tar ansvar för Region Gävleborg 2015-2018. Där vi pratar om hållbarhet, social, ekonomisk och miljömässig. Där vi pratar om ett grönt och hållbart Gävleborg, en välfärd att lita på och att hela Gävleborg ska leva och utvecklas. Jag har varit råd nu i två år och jag har ofta känt det som wow – vi vill ju åt samma håll! Vad roligt det är att jobba tillsammans för att utveckla Gävleborg! Ibland förståss besvärligt och stökigt, men ändå. Jag känner en gemensam värdegrund.

Men i just denna fråga tycker vi inte likadant. Jag tror inte att större system automatiskt är bättre. Jag tycker helt enkelt att Region Svealand är för stort. Och jag kan inte ur det underlag jag läst läsa in mej på att denna nya storlek gynnar en hållbar utveckling av de regioner som ingår.

Som jag ser det utgår pratet om större regioner oftast från” hur skapa mera tillväxt?”. Inte ”hur skapa en organisation som gynnar hållbar utveckling?”. ”Hur ska människors delaktighet och ekonomiska och sociala villkor, för att inte tala om barns och ungas uppväxtvillkor bäst främjas”. ”Hur möter vi klimatutmaningen och förgiftningen av planeten?” Jag tror att det är dags att formera politik och organisation utifrån miljömål, FNs hållbarhetsmål och parisavtalet snarare än efter en jakt efter tillväxt.

Men varför bråkar du Karin? Du kan väl avstå. Eller låta bli att komma. Säja mot men rösta ja.
Jag har fått flera uppmaningar. Och fått höra att jag inte förstår demokratins spelregler.

När jag började som politiker nån gång på stenåldern gjorde jag det för att jag ville rädda världen. Det går lite trögt. Jag vet fortfarande inte om politik är det rätta vägen, men jag testar. Jag ville också förändra spelreglerna. Inte lagbokens spelregler utan praxis, hur man tror att det måste gå till. Min dröm är ett fullmäktige där vi alla prestigelöst lyssnar på varann, diskuterar och sedan röstar utifrån våra hjärtan. Jag vet att jag är naiv. Jag vet att många av er andra här inte vill ha det så. Jag anpassar mej rätt mycket till de spelregler andra sätter.

Men här går en gräns. Här vill jag ändå markera: Nej jag tror inte att region Svealand är en bra idé. Inte 2019, inte 2023 heller. Kanske kan jag ändra mej om statens alla myndigheter formerar sej lika i denna regionform. Kanske skulle jag då ändra mej. Men nu ser jag problem att få till en fungerande demokrati. Jag ser en region med stort resebehov på en kollektivtrafik som ännu inte anpassat sej. Långa avstånd.

Jag har skrivit på en gemensam överenskommelse om Region Gävleborg till och med 2018. Men jag har inte lovat nånting om vad som händer sen. Det här rör framtiden och en annan större organisation. Frågan ligger långt utanför majoritetens gemensamma program.

Denna remiss är ute i landet nu för att de som bestämmer ska få en bild av hur de människor vars liv berörs uppfattar förändringen. Det är en stor förändring som ska ske. Jag tror att de styrande fattar mycket bättre beslut om de får veta vad folk faktiskt tycker, och inte vad de har förhandlat fram vad de ska tycka. Just för att det är en stor fråga och en fråga för framtiden.

Så ja, jag föreslår avslag på remissen. Jag har inget alternativt yrkande, men vill ändå markera att jag inte står bakom. Jag gör det för att jag tycker så. För att jag tycker litet är vackert. För att jag inte tycker att jag lovat nåt annat och för att jag vill kunna se mina väljare, mina barn och barnbarn i ögonen och säja att jag står för det jag tror på.

Valstuga på nätet

Välkommen att titta in i min valstuga. Där finns broschyrer och lite annat för den som klickar runt. Det går också att ställa frågor till mig där. Jag kommer att uppdatera den lite då och då. Så kika gärna in ibland!

karinsvalstuga.se

Jag lovar… eller?

“Kan du lova” är en valrörelsebevakning som sker i lokalpressen nu. Allmänheten skickar in frågor som inleds med “Kan du lova”. Problematiskt. Ingen politiker kan ju lova nånting egentligen. Det är ju ingen av oss som har den totala makten. En enväldig härskare skulle ju ha lättare att svara på frågorna. Fast inte ens hen skulle kunna vara säker på att lyckas.

Själv har jag genom livet försökt undvika att lova saker. För jag vet att jag inte vet om jag kommer att kunna hålla det. Och jag vill inte svika löften. Det tog mej över 30 år tillsammans med min man innan jag ville ingå äktenskap. Och när vi väl slog till och gifte oss för 6 år sedan gjorde vi om ritualen så att vi inte lovade något. För hur skulle vi kunna lova något om morgondagen?

Men det vore ju väldigt trist om jag blev tvungen att svara nej på alla frågor. Det stämmer ju inte i jämförelse med andra, som klarar av att säja ja och sen förklara det med ett ja på en helt annan fråga. ”Lovar du att stoppa klimatförändringarna vid 1,5 grader?” ”Javisst, jag kommer att sortera sopor mycket bättre i fortsättningen.” Typ.

Så jag vet inte. Jag får väl träna mej på politikersvamlet och alltid ha en positiv attityd utom när jag är bombis på att det handlar om nåt jag inte kommer att prioritera. Jag tänker att när jag säjer JA menar jag att jag ska göra allt som står i min makt att uppfylla löftet. Det är ju starkt det med. Men det känns inte helt bra. Jag skulle ju vilja att valdebatten handlade mer om vilket samhälle vi vill skapa för framtiden och mindre om fagra löften till höger och vänster.

Inför förra valet, 2010, ville tidningen att jag skulle avge ett löfte. Så jag skrev ner lite. Jag tycker rätt så lika fortfarande, så jag klipper ur en bit. Det står Ljusdal i texten men det gäller lika mycket för landsting och riksdag.

”Jag vill inte stå här och lova en massa saker. Jag tycker den här tävlingen i löften, som politiker förväntas hålla på med, är rätt tröttsam. Men jag kan säja så här: Vare sej mp sitter med i en majoritet eller står vid sidan om och bevakar den, kommer jag att göra allt jag kan för att göra Ljusdal mer solidariskt.

Det handlar om att ta klimat och miljöarbetet på allvar, ha fler vuxna i skolan och fler händer och hjärtan i omsorg. Och det handlar om att vi här i Ljusdal ska leva på ett sätt som inte skadar människor på andra sidan jordklotet.”
Kilbo 22 augusti 2014

Grodor och människor

En vacker sommarkväll, strax efter ett regn, promenerade jag och några vänner till grannen. Vi gick längs en grusväg. På tvären på vägen kröp grodor. Små, små grodor, i mängder. Det var svårt att inte trampa på dem. En del gick från höger till vänster. Och en del från vänster till höger. ”Vilka dumma grodor!” sa en i sällskapet. ”De går ju bara fram och tillbaka.” Men då kom jag att tänka på: Det är ju så vi människor gör!
Man talar om ”arbetsmarknadsområden”. Ett område där det är möjligt att bo och arbeta, att lämna jobbet och att hitta ett nytt. I Tillväxtsverige vill man att de ska bli större. Man tycker att det är bra att ha ett större upptagningsområde för arbetsgivare. Det ska finnas fler att välja på till att utföra jobbet. Och visst, med högre specialisering av arbeten behövs det flera arbetare att välja på. Och visst tycker jag att det kan vara bra att det går att arbeta eller studera i en större centralort fast man bor på landet. Det är bra att kommunikationer fungerar. Men en konsekvens att detta är att människor åker fram och tillbaka, kors och tvärs till sina jobb. Bollnäsborna och Söderhamnsborna kan vinka till varann på morgonen när de åker till sina jobb. Och på kvällen när de åker hemåt. En massa tid går åt till resande, till skada för miljö och familjeliv. Och den som betraktar det hela uppifrån tycker nog att vi människor är rätt dumma. Som grodorna.
21 juli 2014

Hantverk med kraft att förändra?

Jag har varit på Stene Gård och lyssnat på tankesmedja om ”Maten och Slöjden: Hantverk med kraft att förändra. ”Typ 30 personer trotsade sommarvärmen för att lyssna på en panel med 7 kloka människor ledda av Gunilla Kindstrand.
Jag kan inte låta bli att fråga mej: Är detta en rörelse som växer, med stärkt självkänsla och ökad medvetenhet i befolkningen? En rörelse som vill göra själv, ha mera tid och hellre satsar på kvalité än på många prylar? Eller är det ”bara” ett gäng entusiaster som finansierar sin verksamhet med en outtröttlig energi kompletterad med projektpengar?
”Slöjd är ett sätt att ta ställning” sa någon. Det lät ju fint. Många lyfte fram att det här att göra saker själv stärker självkänslan ger människor mera makt i sina liv. Jag väljer nog att det är en slags empowermentrörelse.
Panelen gav råd till politiker. Det mesta handlar om sånt MP redan driver. Till exempel kortare arbetstid och tillväxtkritik. Köp svenskt och ekologiskt till offentliga institutioner-ja det driver vi i MP. Även om det är lite snirkligt det där med svenskt, på grund av upphandlingsregler, men det går ju att komma långt i den riktningen.
Skattelindringar för slöjdare var ett behov som lyftes fram. MP driver ju lättnader för småföretagare, bland annat i form av minskad arbetsgivaravgift och mindre sjuklöneansvar. Men det kanske inte räcker till. Tar med mej den frågeställningen.
Miljötoxikologen klagade på EUs kemikalieförordning REACH, att den bara tvingar den som ska producera väldigt stora mängder, att testa kemikalier innan de används i produkter. När hon pratade om att det ensidigt ekonomiska tänkandet leder till stora hälsorisker, tänker jag på hur jag brukar lyfta fram vid budget och bokslutsprat i kommunen att man borde göra hälsobokslut, miljöbokslut , barnbokslut och sociala bokslut. Typ. Hon var väldigt alarmerande kring plast. Ingen plast i hennes kök! (Nästan) Det väckte andra deltagare i en fundering – kanske kan man ha en stämma, ett möte, en happening på Stene Gård där man slänger sina plastprylar och ersätter med träprodukter från slöjdare och andra bättre produkter? Bra idé!
Någon ville säja till politiker: Tänk på, när ni bjuder gäster, att bjuda på det som är lokalt och bra. Jag smålog lite – inte för att det är fel, det är en bra och självklar tanke, utan för hur jag uppfattade att synen politiker är: Nån som glassar runt på skattebetalares bekostnad och tar emot gäster och går på tillställningar.
Jag kände mej lite stärkt av höra att jag mår bra av att odla mina egna grönsaker. Det visste jag ju, men det kändes bra att höra det. Fast han som sa att ost är enkelt att göra – nej, han har aldrig sett mej i ett kök! Jag minns alla fotsvettssmakande klumpar inlindade i mögliga linnedukar i jordkällaren på den tid vi hade egen ko. Men ändå åkte jag därifrån i den hälsingska sommarkvällen rätt nöjd ändå av att ha fått lite input och lite bekräftelse på min politiska vilja.
8 juli 2014

Bromspaket i kommunen

Prognoser visar att Ljusdals kommun går mot ett underskott på 20 milj kronor 2014, detta i en budget som omspänner nästan en miljard kronor. Kommunstyrelsen har beslutat om bromspaket. Jag reserverade mej mot det. Här kommer min reservation:
Jag vill reservera mej mot kommunstyrelsens (KS) beslut om brompaket. Mina invändningar kan sammanfattas i tre punkter:
• Politiker, inte tjänstemän, ska styra och ta ansvar
• Beslutsunderlaget var osäkert och otillräckligt
• Klåfingrigt KS

Politiker ska styra
KS gav kommunchefen i uppdrag att verkställa ett bromspaket. Vad paket skulle innebära är svårt att veta. Mer än att det ska matcha det förväntade underskottet på 20 miljoner och ändå ”så lite som möjligt” försämra för medborgare eller brukare. Vad tror man? Undra på att KS vill schappa från ansvaret och ge tjänstemännen nästanpå undantagstillståndsliknande rättigheter!

Osäkert och otillräckligt underlag
I handlingarna inför beslutet fanns 5 sidor prognos. Historiskt sett har tillförlitligheten i kommunens prognoser inte varit så väldigt imponerande. De har slagit fel förr. Oftast har utfallet blivit bättre än prognosen, ibland på grund av åtgärder, ibland bara ändå. Denna gång lovades att prognosen är bättre än förut. Men samtidigt gavs jag inte möjlighet att själv få ta del av utfallet, utan prognos, än mindre utfallet jämfört med tidigare år.

I handlingarna fanns inte protokoll från de nämndssammanträden som hanterat ekonomin. Omsorgsnämnden (ON) tog i mars beslut om en ”osthyvel, ett sparbeting på 2 % i alla verksamheter. I maj tog ON del av prognosen. Utbildningsnämnden godkände i maj prognosen. Men dessa protokoll fanns inte i handlingarna.

På mejl innan sammanträdet kom ett protokoll från KS au. På bordet kom sen ett papper som var en revidering av detta protokoll. Eller var det bara presidiet som vill ändra lite? Det var oklart vilken status de två olika versionerna hade.

KS klåfingrigt
I nämndernas protokoll fanns info om nämndernas och förvaltningarnas syn på de ekonomiska utmaningarna. Men dessa hade alltså inte KS ledamöter sett? Istället satt KS-ledamöterna själva och gissade kring nämndernas ekonomiska utmaning. Det hade varit klädsamt om KS-ledamöterna diskuterat den egna verksamhetens ekonomiska problem. Kommunledningskontoret förväntas enligt prognosen göra ett underskott på 5%. Utbildnings och omsorgs underskott förväntas landa på 3%.

KS vill alltså ha ett bromspaket över hela kommunen. För omsorgens verksamheter blir det då bromsar och hyvlar från olika håll. Verksamheter ska dels spara 2 % och dessutom uppifrån drabbas av besparingar i bromspaketet. Dessa bromsbesparingar kanske ter sej kloka uppifrån, men risken är stor att det på den aktuella arbetsplatsen snarare blir ”tokbesparingar” som hindrar förmågan att jobba smart.

1 juni 2014
Karin Jansson (MP)

Rösta i EU valet!

Jag vet. EU är inte speciellt inspirerande. Jag gillar inte klubben. Den ger makt åt mäktiga lobbyister. Bestämmer en del saker de inte har med att göra. Kostar pengar med sin flyttcirkus och hela apparaten. Bygger murar mot omvärlden. Jag gillar det inte. Jag vill att Sverige ska lämna eländet. Men nu har ju svenska folket av nån outgrundlig anledning bestämt att vi ska vara med. (Jag tackar min gud att de sa nej till EMU i alla fall.) Om nån vill folkomrösta om utträde är jag på. Men till dess:

Det går att sprattla i EU-parlamentet! En del nytta kan man göra. MP:S EU-parlamentariker Isabella och Carl har påverkat en hel del. Gjort eländet lite bättre. Ibland. Men framför allt:

Kalla vindar blåser i Europa. Släpp inte in flera rasister i EU genom att avstå från din röst! Rösta 25 maj!
PS – Ja, jag vet – jag avviker från nuvarande MP-linje när jag vill att Sverige ska lämna EU. Men jag tycker så i alla fall DS

Grön vår

Ser mej omkring från min trappa. Grönt. Vårgrönt. Överallt grönt. Olika grönt. Hur många icke-matchande gröna färger som helst. Naturen nonchalerar totalt alla regler kring estetik och färgtoner. Och ändå, eller kanske just därför, är det så vackert!
maj 2014