Valrörelsen är i sin slutspurt. Inte ens två veckor kvar till valet. Många har redan röstat. På gator och tort står vi politiker och försöker prångla ut flygblad, karameller (nja, vi i MP har oftare äpplen) och budskap till mer eller mindre förtjusta människor. Men vad jag gillar är att det just nu är OK att prata politik! Många kommer alldeles frivilligt fram och vill prata. Inte som vid andra tidpunkter då vi kampanjar : jag ser hur hur människor hajar till när de tittat mot oss och går en stor lov runt för säkerhets skull. Jag känner igen blicken. För jag brukar göra likadant. Tänker att jag själv vill bestämma när och med vem jag pratar.

Men nu vill människor veta hur MP och hur jag tänker. En del lyssnar mest och ställer frågor. En del berättar sin egen hållning och sina egna erfarenheter. Vilket som, det kan bli ett samtal kring hur samhället ser ut, och vad vi kan göra för att förändra sånt som inte funkar. Samtal som berikar mej samtidigt som jag får en chans att förklara och berätta om vad jag vill arbeta för.

Jag sitter och försöker svara på frågor i ”kan du lova” kampanjen och blir mer och med uppretad. En massa frågor skulle jag helst besvara med en motfråga. En fråga i stil med ” Kan du lova att sluta slå din fru”.
För många frågor är fientliga, omöjliga att svara på. Typ ”kan du lova att slösandet med skattemedel på grund av ren inkompetens upphör?” Om jag svarar ja har jag bekräftat att det är en enorm inkompetens i regionen. Om jag svarar nej har jag också bekräftat det men också talat om att jag är helt maktlös eller inkompetent.

Även ”bra” frågor är svåra att svara på. För hur skulle jag kunna lova? Ett lite parti som Mp eller ett stort parti – alla behöver samverka med andra partier, samverka med personal, ha fackliga förhandlingar. Det går inte att lova! Alla som svarar ja ljuger! För att svara måste jag kryssa i ja eller nej. Jag kan inte bara redogöra för mina och partiets värderingar, vilket hållning jag har och vad vi i MP vill prioritera. Formen skapar ytliga och lögnaktiga svar och ger en grund för politikerförakt.
På sidan där frågorna finns ser jag genast rubriken ”Ställ politikerna mot väggen”. Det är alltså media som sätter tonen här. Och med sin illvilja eller okunskap om det demokratiska styrelseskick som råder i Sverige och i Gävleborg göder de en populism som omöjliggör ett sansat politiskt samtal.

Gävleborg ska gå före i den gröna omställningen. Det ger fler jobb, ökad folkhälsa och bättre livskvalité. Så sa vi i MP före valet och så står det i gemensamma dokument från oss 4 partier som styr regionen.

Dagens debatt heter ”Hur skapar vi hållbar tillväxt och arbetstillfällen i Gävleborg?”

Jag tycker inte att tillväxt är ett bra ord. Jag brukar försöka ändra det ordet till utveckling där jag kan. När vi pratar om tillväxt stirrar vi oss blinda på ekonomi. Evig ekonomisk tillväxt på en begränsad planet håller inte. Den ständiga jakten på tillväxt utarmar jorden.

De senaste 50 åren har vi människor försämrat livsförutsättningarna på jorden. Vi har lämnat holocen –ett tillstånd som rått på jorden i 10 000 år. I holocen har jorden haft en balans, en förmåga att reparera skador och finna jämvikt. Det har varit ett gynnsamt läge för oss människor att leva i. Nu har vi enligt Johan Rockström 50 år på oss att avgöra hur de kommande 10 000 åren ska te sej. I det avgörande är inte tillväxtprat användbart.

När jag inte lyckas ändra T-ordet brukar jag i alla fall oftast få in ordet hållbar före. Hållbar tillväxt . Jag vet att jag har partikamrater som pratar om grön tillväxt, om tjänstetillväxt och allt möjligt. Men jag tror att det varken är önskvärt eller möjligt. Jag tror på en systemförändring där omfördelning och omställning är viktiga begrepp. Och jag känner mej helt övertygad om att jakten på tillväxt gör människor fartblinda. I jakten på tillväxt glöms ofta klimat, miljö och sociala hänsyn bort. I Gävleborgs regionala utvecklingsstrategi skriver vi att hållbarhet – ekonomisk social och miljömässig . är ramen vi ska hålla oss inom. Det är en bra tanke. Jag tror att vi behöver jobba bättre på att verkligen ha koll på de planetära gränserna när vi fattar våra beslut. Om vi vågar.

Men jag vill inte att Gävleborg ska deppa och klä sej i säck och aska. Jag vill att Gävleborg ska blomstra. Ett Gävleborg som uppnår folkhälsomålen om jämlika och jämställda ekonomiska och sociala villkor, där människor är delaktiga i samhället och där barn och ungdomar har jämlika och justa uppväxtvillkor är ett bra ställe för människor att leva i.
Den gröna omställningen ger jobb. Det behövs människor som odlar närodlad och ekologisk mat. Som utvecklar smart miljövänlig teknik. Som är kulturarbetare eller jobbar med varsam turism. Ökad självförsörjningsgrad av livsmedel och varor gör att jobben stannar i länet och minskar behovet av transporter. Med mera distansarbete och bättre kollektivtrafik kan det bli lättare att bo och jobba i landsbygd eller glesbygd. En omfördelning från storstäder till länets landsbygd.

I miljöpartiets gröna Gävleborg är ekonomin ett verktyg för att öka människors välbefinnande. Energin kommer från förnybara energikällor och materialanvändningen är knuten i ett kretslopp. Ekonomin är i balans med naturen och tar långsiktig hänsyn till människor, djur och miljö. Utveckling skapas genom omfördelning istället för genom tillväxt. Den gröna omställningen ger fler jobb ökad folkhälsa och högre livskvalité.

November 2017
Nu är det dags för de politiska partierna att göra i ordning listorna inför valet nästa höst. En besvärlig tid. ” Vid nomineringar och vårdnadskonflikter plockas det sämsta hos människorna fram” brukar jag säja. Än har jag väl inte sett några stora stormar här i MP Gävleborg. Men, så klart är en del besvikna när valberedningen nu gett förslag. Själv vill jag inte klaga, valberedningen föreslår mej på första plats på regionlistan och femte på riksdagslistan. Beslut om listor inför riksdags och regionval tas på MP Gävleborgs stämma 25 november .

September 2017
Medborgarlön. Basinkomst. Eller vad det nu ska heta. Frågan har följt mej i många års tid. Jag har pratat lite här och där om de olika modellerna som jag eller MP tagit fram. Till helgen ska jag till Malmö på Basinkomstdagar. Där ska jag beskriva min och Lászlós modell “Mjuk garantiinkomst”.

För mej är det viktigt att människor har en grundläggande ekonomisk trygghet. En del människor finner trygghet i systemet som finns idag i Sverige. Jag tycker att allt för många trillar utanför. I den mjuka garantiinkomsten tas inte gamla strukturer bort. De bara kompletters så att alla nås.

Mjuk garantiinkomst går ut på att garantera alla som är skrivna i landet en inkomst på 7000 kronor. Enligt beräkningarna skulle det kosta typ 45 miljarder att garantera alla över 18 år en inkomst på 7000kr. Ungefär lika mycket som regeringen idag lägger undan för att minska statsskulden. (Inget fel med att avskriva statsskulden, det var bara en jämförelse). Men för att det ska bli en bättre modell behöver barnfamiljer, i alla fall de med sämre ekonomi, få mera resurser, annars kommer ju barnen i kläm. Och en avtrappning av basinkomsten för de som tjänar lite grann behöver läggas till.

Denna modell är inte det allra bästa eller mest solidariska jag kan komma på. Den är rätt mesig. Och visst kan nivån 7000kr höjas, jag har några beräkningar på 9000 kr också. Men syftet med modellen är lite att visa att det går att börja bygga ett tryggt skyddsnät. Och att betona att alla människor har rätt till mat i magen och tak över huvudet. Snäll eller dum, flitig eller lat. Alla behövs och har rätt att leva.

Läs en kort skrift om mjuk garantiinkomst här om du vill.
mjuk garantimodell
20 sept 2017

November 2016
Isabella Lövin inledningstalade på miljöpartiets kommun och landstingsdagar i Sundsvall. Jag lyssnade och funderar nu lite:

Isabella är en god talare. Hon berättar om hur MP genomfört nästan hela sitt program. Och det utan att alla skräckscenarier besannats. Hon pratar om miljö och klimat, inte andra delar av grön ideologi. Hon beskriver hur den gröna omställningen går framåt. Applåder (inte öronbedövande men ändå).

Men jag ser framför mej elefanterna i rummet. Vilka är dom? En elefant bär en skylt ” Släpp in flyktingarna!” En annan elefant har “Låt kolet ligga” skrivet på baken. En liten elefantunge har en banderoll med ” CEPA -nej tack!” En ungelefant har en stor keps på huvudet med texten “politik för folket -ur hjärtat” eller nåt sånt, jag har svårt att se klart – hen hoppar runt så fort.

Isabella säjer : “Martin Luther King sa inte: “I have a problem”. Han sa “I have a dream”!” Men jag har svårt att se drömmen klart. Den skyms av alla elefanter som springer runt i rummet.

Oktober 2016
När jag är i Uppsala åker jag ofta buss förbi Akademiska sjukhuset. Funderar då vad sjukhuset betyder för mej. Minnena hoppar på mej och hänger sej kvar.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala föddes jag för över sextio år sedan. På den tiden hade de en vana att söva mamman när barnet var framfött. Så att mamman skulle få vila lite. Denna idiotiska vana var så vanlig att det inte ens står i journalen.

På Akademiska sjukhuset födde jag mitt första barn. Jag var nitton år och osäker. Minns att jag tackade ja till valium, fick en spruta valium i benet under förlossningen. Jag tackade ja eftersom jag trodde att de tyckte att jag var bråkig och dålig på att föda så att jag var tvungen att tacka ja. På BB s fyra-sal fanns tre duktiga mammor och sen jag. Jag hade aldrig innan hållit i en bebis. Barnen kördes in på en vagn var fjärde timma, väl inlindade i filtpaket. Jag vågade aldrig öppna paketet utan tog emot barnet och ammade hela tiden för att hon inte skulle skrika. Fick såriga bröstvårtor, det gjorde ganska ont. Jag var rädd att jag skulle bli tvungen att själv hämta henne på vagnen. Tänk om jag skulle ta fel?

På Akademiska sjukhuset jobbade jag sedan i några år, på onkologen, avdelningen för cancer. De patienter som kom mej nära var de som dog där. De var ganska många. Dessa människor har gett avtryck i mitt inre. Jag minns hur jag körde ut den döende kvinnan till rökrummet (ja, det fanns ett rökrum där då) och hjälpte henne hålla i cigaretten. Jag minns kvinnan som drömde om sommarens båtsemester- jag skulle få följa med. Jag minns kvinnan som stickade sockar till det barn jag väntade. Hon var en stor dam och rätt så tung att hjälpa, men jag föredrog att hjälpa henne själv för att jag uppskattade vår egen tid. De här människorna gav mej många svåra och många ljusa stunder, och de lärde mej att livet aldrig går att ta för givet. Jag mötte dem på sjukhuset och jag lämnade dem där.

På Akademiska sjukhuset lämnade jag också min pappa. Han dog där i sin hjärtlungsjukdom. I mitt minne ser jag hur jag står nere i entrén med en plastsäck med hans saker. Jag hade just tagit farväl av honom, suttit vid hans döda kropp och läst en dikt i gryningen. Det är tidig morgon och alldeles tomt i entrén. Och jag står där med en svart plastsäck.

Och det var på Akademiska sjukhuset jag födde mitt andra barn, och 34 år senare lämnade tillbaka. Hon dog av sin cancer på den avdelning jag jobbade när jag väntade henne. Hennes sista timma satt jag vid hennes sida, lyssnade på hennes flämtande andetag och visste att de skulle sluta. Jag både önskade att det skulle vara över och var rädd att det skulle vara slut. Jag ville ju så gärna ha henne kvar. Efter att ha suttit en stund vid hennes döda kropp reste jag mej och gick därifrån. Jag bara gick. Jag tror att min man gick efter mej eller var det de andra barnen? Eller hur kom jag hem? Jag visste inte och accepterar inte, att jag bara fick mitt barn till låns av sjukhuset.

Nej jag tycker inte om Akademiska sjukhuset. Kan inte bussen åka en annan väg?

Oktober 2016
Regionfullmäktige i Gävleborg svarade för en tid sedan på remiss storregioner. Jag kunde då inte stödja remissvaret som mina samarbetspartner i majoriteten levererade. Ungefär så här sa jag i fullmäktige:

Jag borde inte stå här tycker en del. Jag är regionråd i majoritet. Jag får inte gå emot majoriteten.
Jag delar helhjärtat det program vi i majoriteten kommit överens om, ”Tillsammans för Gävleborg”. Där vi tar ansvar för Region Gävleborg 2015-2018. Där vi pratar om hållbarhet, social, ekonomisk och miljömässig. Där vi pratar om ett grönt och hållbart Gävleborg, en välfärd att lita på och att hela Gävleborg ska leva och utvecklas. Jag har varit råd nu i två år och jag har ofta känt det som wow – vi vill ju åt samma håll! Vad roligt det är att jobba tillsammans för att utveckla Gävleborg! Ibland förståss besvärligt och stökigt, men ändå. Jag känner en gemensam värdegrund.

Men i just denna fråga tycker vi inte likadant. Jag tror inte att större system automatiskt är bättre. Jag tycker helt enkelt att Region Svealand är för stort. Och jag kan inte ur det underlag jag läst läsa in mej på att denna nya storlek gynnar en hållbar utveckling av de regioner som ingår.

Som jag ser det utgår pratet om större regioner oftast från” hur skapa mera tillväxt?”. Inte ”hur skapa en organisation som gynnar hållbar utveckling?”. ”Hur ska människors delaktighet och ekonomiska och sociala villkor, för att inte tala om barns och ungas uppväxtvillkor bäst främjas”. ”Hur möter vi klimatutmaningen och förgiftningen av planeten?” Jag tror att det är dags att formera politik och organisation utifrån miljömål, FNs hållbarhetsmål och parisavtalet snarare än efter en jakt efter tillväxt.

Men varför bråkar du Karin? Du kan väl avstå. Eller låta bli att komma. Säja mot men rösta ja.
Jag har fått flera uppmaningar. Och fått höra att jag inte förstår demokratins spelregler.

När jag började som politiker nån gång på stenåldern gjorde jag det för att jag ville rädda världen. Det går lite trögt. Jag vet fortfarande inte om politik är det rätta vägen, men jag testar. Jag ville också förändra spelreglerna. Inte lagbokens spelregler utan praxis, hur man tror att det måste gå till. Min dröm är ett fullmäktige där vi alla prestigelöst lyssnar på varann, diskuterar och sedan röstar utifrån våra hjärtan. Jag vet att jag är naiv. Jag vet att många av er andra här inte vill ha det så. Jag anpassar mej rätt mycket till de spelregler andra sätter.

Men här går en gräns. Här vill jag ändå markera: Nej jag tror inte att region Svealand är en bra idé. Inte 2019, inte 2023 heller. Kanske kan jag ändra mej om statens alla myndigheter formerar sej lika i denna regionform. Kanske skulle jag då ändra mej. Men nu ser jag problem att få till en fungerande demokrati. Jag ser en region med stort resebehov på en kollektivtrafik som ännu inte anpassat sej. Långa avstånd.

Jag har skrivit på en gemensam överenskommelse om Region Gävleborg till och med 2018. Men jag har inte lovat nånting om vad som händer sen. Det här rör framtiden och en annan större organisation. Frågan ligger långt utanför majoritetens gemensamma program.

Denna remiss är ute i landet nu för att de som bestämmer ska få en bild av hur de människor vars liv berörs uppfattar förändringen. Det är en stor förändring som ska ske. Jag tror att de styrande fattar mycket bättre beslut om de får veta vad folk faktiskt tycker, och inte vad de har förhandlat fram vad de ska tycka. Just för att det är en stor fråga och en fråga för framtiden.

Så ja, jag föreslår avslag på remissen. Jag har inget alternativt yrkande, men vill ändå markera att jag inte står bakom. Jag gör det för att jag tycker så. För att jag tycker litet är vackert. För att jag inte tycker att jag lovat nåt annat och för att jag vill kunna se mina väljare, mina barn och barnbarn i ögonen och säja att jag står för det jag tror på.

Välkommen att titta in i min valstuga. Där finns broschyrer och lite annat för den som klickar runt. Det går också att ställa frågor till mig där. Jag kommer att uppdatera den lite då och då. Så kika gärna in ibland!

karinsvalstuga.se

“Kan du lova” är en valrörelsebevakning som sker i lokalpressen nu. Allmänheten skickar in frågor som inleds med “Kan du lova”. Problematiskt. Ingen politiker kan ju lova nånting egentligen. Det är ju ingen av oss som har den totala makten. En enväldig härskare skulle ju ha lättare att svara på frågorna. Fast inte ens hen skulle kunna vara säker på att lyckas.

Själv har jag genom livet försökt undvika att lova saker. För jag vet att jag inte vet om jag kommer att kunna hålla det. Och jag vill inte svika löften. Det tog mej över 30 år tillsammans med min man innan jag ville ingå äktenskap. Och när vi väl slog till och gifte oss för 6 år sedan gjorde vi om ritualen så att vi inte lovade något. För hur skulle vi kunna lova något om morgondagen?

Men det vore ju väldigt trist om jag blev tvungen att svara nej på alla frågor. Det stämmer ju inte i jämförelse med andra, som klarar av att säja ja och sen förklara det med ett ja på en helt annan fråga. ”Lovar du att stoppa klimatförändringarna vid 1,5 grader?” ”Javisst, jag kommer att sortera sopor mycket bättre i fortsättningen.” Typ.

Så jag vet inte. Jag får väl träna mej på politikersvamlet och alltid ha en positiv attityd utom när jag är bombis på att det handlar om nåt jag inte kommer att prioritera. Jag tänker att när jag säjer JA menar jag att jag ska göra allt som står i min makt att uppfylla löftet. Det är ju starkt det med. Men det känns inte helt bra. Jag skulle ju vilja att valdebatten handlade mer om vilket samhälle vi vill skapa för framtiden och mindre om fagra löften till höger och vänster.

Inför förra valet, 2010, ville tidningen att jag skulle avge ett löfte. Så jag skrev ner lite. Jag tycker rätt så lika fortfarande, så jag klipper ur en bit. Det står Ljusdal i texten men det gäller lika mycket för landsting och riksdag.

”Jag vill inte stå här och lova en massa saker. Jag tycker den här tävlingen i löften, som politiker förväntas hålla på med, är rätt tröttsam. Men jag kan säja så här: Vare sej mp sitter med i en majoritet eller står vid sidan om och bevakar den, kommer jag att göra allt jag kan för att göra Ljusdal mer solidariskt.

Det handlar om att ta klimat och miljöarbetet på allvar, ha fler vuxna i skolan och fler händer och hjärtan i omsorg. Och det handlar om att vi här i Ljusdal ska leva på ett sätt som inte skadar människor på andra sidan jordklotet.”
Kilbo 22 augusti 2014