Oktober 2016
När jag är i Uppsala åker jag ofta buss förbi Akademiska sjukhuset. Funderar då vad sjukhuset betyder för mej. Minnena hoppar på mej och hänger sej kvar.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala föddes jag för över sextio år sedan. På den tiden hade de en vana att söva mamman när barnet var framfött. Så att mamman skulle få vila lite. Denna idiotiska vana var så vanlig att det inte ens står i journalen.

På Akademiska sjukhuset födde jag mitt första barn. Jag var nitton år och osäker. Minns att jag tackade ja till valium, fick en spruta valium i benet under förlossningen. Jag tackade ja eftersom jag trodde att de tyckte att jag var bråkig och dålig på att föda så att jag var tvungen att tacka ja. På BB s fyra-sal fanns tre duktiga mammor och sen jag. Jag hade aldrig innan hållit i en bebis. Barnen kördes in på en vagn var fjärde timma, väl inlindade i filtpaket. Jag vågade aldrig öppna paketet utan tog emot barnet och ammade hela tiden för att hon inte skulle skrika. Fick såriga bröstvårtor, det gjorde ganska ont. Jag var rädd att jag skulle bli tvungen att själv hämta henne på vagnen. Tänk om jag skulle ta fel?

På Akademiska sjukhuset jobbade jag sedan i några år, på onkologen, avdelningen för cancer. De patienter som kom mej nära var de som dog där. De var ganska många. Dessa människor har gett avtryck i mitt inre. Jag minns hur jag körde ut den döende kvinnan till rökrummet (ja, det fanns ett rökrum där då) och hjälpte henne hålla i cigaretten. Jag minns kvinnan som drömde om sommarens båtsemester- jag skulle få följa med. Jag minns kvinnan som stickade sockar till det barn jag väntade. Hon var en stor dam och rätt så tung att hjälpa, men jag föredrog att hjälpa henne själv för att jag uppskattade vår egen tid. De här människorna gav mej många svåra och många ljusa stunder, och de lärde mej att livet aldrig går att ta för givet. Jag mötte dem på sjukhuset och jag lämnade dem där.

På Akademiska sjukhuset lämnade jag också min pappa. Han dog där i sin hjärtlungsjukdom. I mitt minne ser jag hur jag står nere i entrén med en plastsäck med hans saker. Jag hade just tagit farväl av honom, suttit vid hans döda kropp och läst en dikt i gryningen. Det är tidig morgon och alldeles tomt i entrén. Och jag står där med en svart plastsäck.

Och det var på Akademiska sjukhuset jag födde mitt andra barn, och 34 år senare lämnade tillbaka. Hon dog av sin cancer på den avdelning jag jobbade när jag väntade henne. Hennes sista timma satt jag vid hennes sida, lyssnade på hennes flämtande andetag och visste att de skulle sluta. Jag både önskade att det skulle vara över och var rädd att det skulle vara slut. Jag ville ju så gärna ha henne kvar. Efter att ha suttit en stund vid hennes döda kropp reste jag mej och gick därifrån. Jag bara gick. Jag tror att min man gick efter mej eller var det de andra barnen? Eller hur kom jag hem? Jag visste inte och accepterar inte, att jag bara fick mitt barn till låns av sjukhuset.

Nej jag tycker inte om Akademiska sjukhuset. Kan inte bussen åka en annan väg?