Karin Jansson
Uppdrag
Medborgarlön
[Bild på en solros och Karin]
Aktuellt
Kontakt
Presentationer

Karin Jansson (mp)

Jag tror på fullt allvar att det går att skapa en värld utan miljöförstöring, orättvisor och förtryck

En värld där alla människor är lika mycket värda
En värld där alla människor är trygga och fria
En värld där vi lever i samklang med naturen

Rösta i EU valet!

Jag vet. EU är inte speciellt inspirerande. Jag gillar inte klubben. Den ger makt åt mäktiga lobbyister. Bestämmer en del saker de inte har med att göra. Kostar pengar med sin flyttcirkus och hela apparaten. Bygger murar mot omvärlden. Jag gillar det inte. Jag vill att Sverige ska lämna eländet. Men nu har ju svenska folket av nån outgrundlig anledning bestämt att vi ska vara med. (Jag tackar min gud att de sa nej till EMU i alla fall.) Om nån vill folkomrösta om utträde är jag på. Men till dess:

Det går att sprattla i EU-parlamentet! En del nytta kan man göra. MP:S EU-parlamentariker Isabella och Carl har påverkat en hel del. Gjort eländet lite bättre. Ibland. Men framför allt:

Kalla vindar blåser i Europa. Släpp inte in flera rasister i EU genom att avstå från din röst! Rösta 25 maj!
PS – Ja, jag vet – jag avviker från nuvarande MP-linje när jag vill att Sverige ska lämna EU. Men jag tycker så i alla fall DS

Grön vår

Ser mej omkring från min trappa. Grönt. Vårgrönt. Överallt grönt. Olika grönt. Hur många icke-matchande gröna färger som helst. Naturen nonchalerar totalt alla regler kring estetik och färgtoner. Och ändå, eller kanske just därför, är det så vackert!
maj 2014

Sorg och saknad

Idag är det ett år sedan min dotter Jonna dog. Hon var 34 år när bröstcancern tog hennes liv. Jag satt vid hennes sida när hon tog sina sista andetag. Det är något jag önskar ingen borde behöva uppleva. Samtidigt inser jag att det vore ännu svårare att uthärda hennes död om jag inte följt henne hela vägen.

Nu ett år senare är jag igång i mitt liv igen. Sedan början av april är jag tillbaka på heltid i mitt arbete som undersköterska på ett äldreboende. Vägen tillbaka har varit svår. I ett halvt år upplevde jag att min sorg satt i varenda cell i min kropp och skavde. Jag hade ingen kraft, ingen ork och ingen vilja. Försökte hålla igång med mina odlingar, men vissa dagar orkade jag inte gå utanför dörren. Andra dagar fungerade jag hjälpligt i trädgården och på en del möten på jobbet och i politiken.

Efter ett halvt år deltog jag i en sorgkurs. Den anordnades av sorginstitutet, www.sorg.se. Där mötte jag varma och kloka medmänniskor och fick hjälp att hantera sorgen. Efter ett tag kändes det som att sorgen lämnade cellerna. Den fanns och finns fortfarande kvar i kroppen som värker och protesteterar. Men nu kan jag i alla fall leva mitt liv. Svårast att hantera nu är nog hennes egen sorg över att behöva lämna make och treårig son. Den sorgen hugger djupt i mitt hjärta.

När jag spelar och sjunger ”Jag vet en dejlig rosa” tänker jag alltid på Jonna. Vi har sjungit och spelat mycket ihop, och gärna då folkvisor i moll. Varför just den visan är stark vet jag inte. Men varje gång jag sjunger den börjar jag gråta. En gång kom jag fram till sista strofen i sista versen innan gråten bröt ut. Men oftast räcker det med en vers.

Många sörjande jag pratat med har blivit bemötta på ett konstigt och okänsligt sätt. Det är svårt att bemöta människor med sorg. Osäkerhet, förlegade normer och bristande empati kan leda till rätt så sårande kommentarer. Men jag har varit förskonat från sånt. Mina arbetskamrater har hela tiden varit ett stöd. En kram, ett vänligt ord, en vänlig blick fanns alltid när jag dök upp på jobbet . Jag har insett att jag är priviligierad som jobbar i ett vårdyrke – mina arbetskamrater är ju tränade på att hantera människor i svåra situationer.

Jonnas död har lärt mej massor. Jag har sett kraften i de många stödjande vännerna som besökte henne under hennes sista tid och som gett hennes make och son stöd. Jag har förstått någonting kring sorgen att mista sitt barn. Det gör att en liten notis i nyhetssändning kan få en helt annan dimension i min känslovärld. När jag ser unga människor bygga upp sin familj och sitt liv känner jag glädje över att de får den chansen. När jag hör larmrapporter från svensk sjukvård förstår jag nu allt mera att det är människor det handlar om. Människor som Jonna och som oss i familjen och hennes vänner som idag tänker extra mycket på henne.

Alice Babs och min farfar

Är Alice Babs inlåst eller ej? Efter den starka dokumentären som beskriver hennes och hennes musikervänners desperation har familjen uttalat sej i kvällspress och sagt att Alice Babs mår bra nu. Jag vet att jag inte vet vad som är rätt och fel. Jag tyckte dock att programmet också kan ses som en hyllning till Alice Babs livsgärning.

När jag var barn bodde min familj i min farfars lägenhet. Han var verkmästare på bygget och hade byggt lägenheten själv. Min farfar var väldigt förtjust i mej och min syster. Han hade lite gammaldags uppfostran i sej men annars var han rätt OK. Jag tror att jag tyckte mycket om honom och att han var en trygghet för mej.

Med tiden blev min farfar allt mer förvirrad. Han gick långa promenader och ibland hittade han inte hem. Han blev allt mer sparsam och kunde gå runt och släcka lampor fast jag befann mej i rummet. När jag kom hem från skolan kunde jag mötas av ett rökmoln för att han hade glömt att han höll på att laga mat och bara lämnat köket med kastruller och plattor på. Någon natt var han inne och kissade i mitt sovrum.

Situationen i vårt hem blev allt mer ohållbar. Vårt dagliga liv fungerade inte. Vi började prata om att vi behövde hjälp. Men våra släktingar blev arga på oss. De tyckte att vi förtalade min farfar. För när släktingarna kom på besök, en eller två timmar någon gång då och då, verkade min farfar inte alls borta. Han pratade och mindes och var med i samtalet. När de sen gått var han snurrigare än någonsin. Det verkade som han lagt all energi på att delta i gemenskapen och på att dölja sin sjukdom. Kanske var det också så att han möttes av människor som förväntade sej att han skulle vara som förr och som var glada att träffa honom. Till skillnad från oss i familjen, som var trötta och slitna och kanske inte längre försökte konversera. Det var frustrerande för oss att inte bli trodda. Så för småningom blev situationen helt ohållbar och min farfar blev intagen på mentalsjukhus.

Jag besökte aldrig min farfar på sjukhuset. Jag var så väldigt trött och tyckte att det var så skönt att ha ett hem igen. Där jag kunde sova tryggt om natten. Där jag kunde sitta och läsa utan att få lampan släckt mitt i en mening. Där jag inte behövde ha ont i magen när jag kom hem från skolan för att jag inte visste vad som väntade mej när jag klev in genom dörren.

Lite senare i livet hamnade jag som undersköterska på ett äldreboende. Där är jag kvar än. Jag tycker att jag har härligt jobb. Jag möter människor som levt långa och rika liv. Olika människor, olika liv. Och jag känner ibland igen min barndoms situation. Jag ser hur olika personal, familjemedlemmar, vänner och släktingar har olika relation till de människor jag hjälper. Och att dagar är olika. Det går inte att säja att tant Agda är precis så här mycket förvirrad. För dagarna, situationerna och relationerna är olika. Men jag tror att det alltid går att säja att någonstans inuti tant Agda finns det kvar den person som fanns förut. Som älskade att gå till kyrkan. Som älskade att sjunga i kör. Och som älskade pannkakor.

På mitt jobb har vi länge jobbat med handledning och värdegrund. Vi tror inte att värdegrund ska skrivas ner och sättas upp på väggen – vi tror att det är bättre att känns som en atmosfär för den som kliver in i lokalerna. Men ändå har vi formulerat nåt vi tror på: ”Att få vara den man varit och önskar att vara”. Utmaningen förr oss som jobbar med äldre, speciellt då med de dementa som inte kan föra sin egen talan, är att förstå; Vem vill ha hjälp? Är det den tidigare Agda, hon som gillade pannkakor? Eller är det en senare variant – hon som slutat att tycka om pannkakor ? För man slutar ju inte att utvecklas när man är 87år och dement. Man måtte väl rimligtvis få ändra sej?
8 dec 2013

Ropen skalla konstgräsplan åt alla!

Ljusdals kommun diskuterar budget. Så här sa jag i mitt inledningsanförande:

Ropen skalla konstgräsplan åt alla!
Budgetprocessen är som småungar som spelar fotboll – alla på bollen. I år är det konstgräsplan som är grejen .

I kommunstyrelsen diskuterades nästan bara investeringsbudget.
• Ingen annan uttryckte oro över barnen och ungdomarna i skolan. Hur det kommer att gå nu när de får mindre resurser.
• Ingen undrade varför Slottebo måste läggas ner. Eller vilket äldreboende som är på tur härnäst?
• Ingen undrade hur vi ska uppnå målet att säkerställa en god miljö för människor djur och natur. Eller vilka människor det syftas på – är det Ljusdalingar eller invånare i Tuvalu – en liten östat i Stilla Havet, en stat som kommer att försvinna helt när havsytan stiger.

Jag har grunnat på hur det blev så?
Är det för att det är valår – och då vill man visa sej handlingskraftig? Att få sätta spaden i backen och komma på bild i lokalpress mitt i valrörelsen – det är ju så mycket bättre än en lite annons i lokalblaskan?

Eller är det för alla vet att det är inte är budget leder till bra verksamhet? Man vill inte tala om sår som blöder?

Eller ligger vurmen för investering i det som sas på kommunstyrelsen?:
”Investering är kanske den viktigaste motorn i Ljusdals utveckling”

Jag gillar inte ordet motor. Men OK. Ska jag använda det ordet skulle jag säja att det är människorna som är motorn. Det är barnen och ungdomarna i omsorg och skola som utvecklar och kommer att utveckla kommunen. Det är föräldrar till barn som kommer att vara trygga eller otrygga med barnens skolgång. Det är de äldre som behöver stöd som kommer att vara trygga eller otrygga. Och i och med det även deras anhöriga. Det är företagare, arbetslösa, pendlare, dataspelande ungdomar, ja alla dessa människor är med och utvecklar Ljusdal.

Inte bara budgetprocessen är som småungar som spelar fotboll – i samhället i stort är det ju mycket så att man pratar om det nyaste mediedrevet.

Ett tag handlade mediadrevet om nattbemanning inom äldreomsorg- Vi fick se bilder från Piteå där förvirrade gamla inte visste vart de skulle ta vägen och inte hade tillgång till hjälpande personal. Då, i drevets belysning, började man prata om en minsta nattbemanning. Lag skrevs. Men lagen är nu uppskjuten ett år – lamporna lyser inte så starkt längre – Och då skjuter vi här i Ljusdal också på den extra kostnad det skulle innebär att följa lagen. Lagen som bara är ett förtydligande av de lagar som redan finns. Men här i Ljusdal har vi inget ljus alls på äldreomsorgens nattbemannig – alla strålkastare lyser upp konstgräsplanen.

För några år sedan här i Ljusdal var det väldigt poppigt att prata om att Musikskolan behövde mer resurser. Kanske inte strålkastare men i alla fall en liten nattlampa. Vi fick se siffror på hur många barn som fick spela och hur många som ville men inte fick. Jag kollade på hemsidan idag – det är fortfarande kö på vissa instrument. Men fagott kan du få börja på stört med. Har vi i fullmäktige tagit ställning till att det är viktigare för ett barn att få spela fotboll än att spela piano eller trummor?

ELP -ekonomisk långtidsplan
Vi jobbar inte med ELP här i kommunen. Det är dumt. I november beslutar vi om budget för nästa år- det säjer sej självt att vi inte kan eller bör kunna påverka verksamhet i januari på detta sätt. Det blir ju bara hafs och rafs i så fall. Egentligen är det 2015 vi skulle kunna genomföra förändringar. Men för att kunna göra det måste vi ha ett underlag som tål granskning. Där någon har räknat på verksamhetens ändrade förutsättningar. Fler eller färre barn, lagförslag etc. Det görs inte nu. Med det underlaget skulle det också gå att fundera på vilka förändringar vi vill göra mera långsiktigt. Det blir ju lättare att prioritera om, när man har mera tid på sej.

Så tänk om vi hade en seriös diskussion om ELP här:
Då kanske ni skulle kunna anamma utbildningsnämndens förslag om 8 miljoner mera 2015 och 2016. Väga barns olika fritidsintressen och hitta en bra mix.

Om vi klarade av att tänka mer långsiktigt kanske vi skulle jobba mera för en omlastningsterminal för bioenergi och timmer.

Vi skulle förstå vikten av att barn och ungdomar lämnar skolan både med OK betyg och en känsla av ”jag kan jag vill jag vågar.”

Med ett långsiktigt tänkande skulle vi kanske också våga blicka ut i världen och se vår roll i den nödvändiga omställningen till ett klimatanpassat och mänskligare samhälle.

Medborgarlön igen

Frågan om medborgarlön är ständigt aktuell. Det ekonomiska skyddsnätet som finns i Sverige blir tunnare för varje år. Varje år med den moderatledda alliansregeringen tänkte jag skriva. Men det var ju inte så himla bra innan heller. Socialdemokrater påbörjade nedmonteringen och alliansen fortsatte.

Nu på tisdag, 2 oktober, ska jag prata om medborgarlön på ABF-huset i Stockholm. Det är en i raden av föreläsningar som Basinkomst Stockholm bjuder in till i höst. Vi börjar 18.30.Jag tänker inte prata så mycket om VARFÖR det behövs någon form av medborgarlön i Sverige. Jag tänker snarare prata om HUR en medborgarlön skulle kunna se ut. Finns det någon form som är “Den Riktiga Medborgarlönen”? Eller går det att göra på olika vis? Jag kommer att beskriva en del beräkningar vi i MP har gjort förut, och berätta lite om mina erfarenheter och funderingar.

Ljusdalspolitik

september 2012
Ljusdalspolitikens olika svängningar är svåra att beskriva här. Personstrider, prestige, olika partikulturer och ibland faktiskt olika värderingar blandar sej i en oemotståndlig mix, och sprider dimridåer över det politiska samtalet. Media är sällan en god hjälp till förståelse. På mpljusdal.net skrev jag ner mitt perspektiv på några frågor på kommunfullmäktigemötet 24 september.

Bristande jämställdhet i Ljusdalspolitiken

Det pågår en debatt om sexuella kränkningar i Ljusdals politiska liv. Två exempel på sextrakasserier har tagits upp i tidningen. Den ena rör en miljöpartist som utsatts för sexistiska förolämpningar. Där citeras jag på ett sätt jag inte trivs med. Därför har jag idag skickat en insändare till Ljusdalsposten:
Kampen för jämställdhet är inte utagerad!
I LjPs artikel ”Kallades könsord vid politikerträff” den 11 september – står det att jag tyckte att saken var utagerad. ”Saken” som det syftas på är könsord, utslängda som skällsord, från en socialdemokratisk man till en miljöpartistisk kvinna. Sa jag utagerad? – Jag vet inte. Menade jag det? Nej. Det är inte det ord jag skulle vilja använda.

Eftersom jag är gruppledare för MP, tyckte jag att det ingick i mitt uppdrag att säja ifrån att detta inte är ett acceptabelt beteende. I ett möte med Roland Bäckman och Malin Ängerå framförde jag detta. Jag förväntade mej att de skulle agera. Visst agerande skedde, men otillräckligt. Jag såg inte att jag kunde göra något mera åt ”saken”, så jag gjorde ingen mer åtgärd. Just den händelsen har inte inträffat igen. Men jag kan ändå inte tycka att det är utagerat.

Denna händelse, och många flera, visar på ett kvinnoförtryck. Det finns i politiken men också på andra ställen i vårt samhälle. Det kan yttra sej när de som söker efter företrädare och chefer, mera eller mindre tydligt framför att de förväntar sej en man på posten. En erfaren man ses som garant för kvalité. Det kan yttra sej i att kvinnor inte blir tagna på allvar i diskussioner, utan avfärdas och blir kallade ”flicksnärta”. Det yttrar sej i att kvinnors löner fortfarande är lägre än männens. Det yttrar sej i att bolagsstyrelser domineras av män. Ur dessa synvinklar är saken inte på något vis utagerad. Den kampen är inte någon kvick fix, den behöver föras i politiken, i hemmen, på arbetsplaster och på fritiden. Vi miljöpartister, och flera andra, jobbar efter bästa förmåga för förändring och för ökad jämställdhet.

Sist vill jag säja: Tro inte på allt som står i tidningen! Och: Tro inte att allt står i tidningen! Det finns en verklighet också.
Karin Jansson
Gruppledare för MP i Ljusdals kommun

Gräsrot igen!

Eller … är man gräsrot när man sitter i kommunfullmäktige? Strunt samma. Nu har jag i alla fall inga uppdrag på riksnivå.
Jag lämnade uppdraget i gruppen för rådslaget om tid. Det fungerade inte. Jag insåg att vi hade för stora skillnader i värderingar för att kunna göra ett gemensamt “värderingsfritt” material. Hur man ser på tillväxt, på behovet av samhällsförändringar och på ekonomi avgör hur man ser på tidspolitik. På MPbloggen skrev jag lite om min syn på politik kring tid. Du kan läsa det här nedanför.

Tid att leva

I min framtida värld har människor tid med varandra. De bryr sej om varandra. Både om dem som är nära och dem som lever på andra sidan jorden. Samhället lever inom ekologins ramar. Lycka är viktigare än prylar, välbefinnande är viktigare än statusjakt. Tillgång till tid räknas som en välfärdsresurs bland andra.
I mitt framtida samhälle är människor lyckligare. De känner mera makt över sin tillvaro. De är inte så ofta sjuka, eftersom de har makt att ta hand om sig själva innan sjukdomar bryter ut. De som ändå är sjuka känner att de har rätt att ta sej tid att tillfriskna utan stress. Och deras vänner har tid att vara stödjande.
I mitt framtida samhälle är den materiella standarden OK. Ingen svälter, alla har tak över huvudet. Visst kan människor ibland längta efter en ny platt-TV eller en läckrare mobil, men de flesta vet att de föredrar livskvalitén framför hög prylstandard. En del är missnöjda förståss, men de vet att en högre materiell standard för alla i alla fall inte är möjlig, så det är inte mycket att göra åt.
Det finns de som jobbar mycket i mina drömmars samhälle. Och de som jobbar mindre. Jobbar, arbetar… vad betyder det föresten? Den som filar på smarta lagtexter en dag – jobbar den mer än den som bär runt på sitt spädbarn eller den som jobbar ideellt på fotbollsträningen? Vem gör mest jobb – den som vårdar en sjuk eller den som jobbar på att bli frisk? Den som skriver en underbar bok eller den som sitter ner och läser den i brasans sken?
I mina drömmars värld är arbetslinjen inte en gubbe med piska. Människor gör ändå det som behövs och lite mer därtill. För människor vill ju skapa, vill ju vårda, vill ju bygga upp.
Mitt drömsamhälle kanske inte finns 2025. Men det går att ta steg mot det redan idag. MP kan lägga förslag i riksdagen om ändring av lagtexter, och om stöd till grupper som kan drabbas. Vi kan opinionsbilda för ett samhälle där lycka, inte BNP, är målet. Och vi kan utnyttja vår arbetsgivarroll i offentlig verksamhet, speciellt i de kommuner och landsting där vi sitter i majoritet, för att förhandla fram avtal om arbetstidsförkortning.
Två förslag jag brinner för, är ändring lagtextens normalarbetstid och friår. Friåret utmanar arbetslinjen – det är därför den röner motstånd i Sverige. Låt oss utmana motståndet, och inte mesa till friåret till ett utbildnings och praktikantår!
40-timmarsveckan, 8-timmarsdagen är ingen naturlag. Vi producerar allt mer på kortare tid. Arbetslösheten är stor och ungdomar har svårt att få plats på arbetsmarknaden – det är dags att korta arbetstiden! På lång sikt vill jag avdramatisera antalet arbetade timmar i veckan, men kortsiktigt tror jag att det är bättre sänka till först 35 sen 30. Lagens 40 timmar styr tänkandet i samhället. Det styr krav på dem som är utanför arbetsmarknaden, det styr hur länge barn förväntas klara att vara ifrån sina föräldrar, det styr förväntningar på hur människor bygger upp sina liv.
Mitt drömsamhälle kanske inte finns 2025. Men ändå finns små embryon av det mitt ibland oss redan idag. Det gäller bara att våga se det!
Jag vill avsluta med ett citat ur Michael Endes bok ”Momo eller kampen om tiden”
”Tid är liv och livet bor i hjärtat. Ju mer människorna sparar på tiden, dess fattigare, kallare och mera jäktad blir deras tillvaro och dess större främlingar blir de för sig själva.
Och de som allra tydligast får känna på denna ständigt stegrade kärleks och livlöshet är barnen. ”