En vacker sommarkväll, strax efter ett regn, promenerade jag och några vänner till grannen. Vi gick längs en grusväg. På tvären på vägen kröp grodor. Små, små grodor, i mängder. Det var svårt att inte trampa på dem. En del gick från höger till vänster. Och en del från vänster till höger. ”Vilka dumma grodor!” sa en i sällskapet. ”De går ju bara fram och tillbaka.” Men då kom jag att tänka på: Det är ju så vi människor gör!
Man talar om ”arbetsmarknadsområden”. Ett område där det är möjligt att bo och arbeta, att lämna jobbet och att hitta ett nytt. I Tillväxtsverige vill man att de ska bli större. Man tycker att det är bra att ha ett större upptagningsområde för arbetsgivare. Det ska finnas fler att välja på till att utföra jobbet. Och visst, med högre specialisering av arbeten behövs det flera arbetare att välja på. Och visst tycker jag att det kan vara bra att det går att arbeta eller studera i en större centralort fast man bor på landet. Det är bra att kommunikationer fungerar. Men en konsekvens att detta är att människor åker fram och tillbaka, kors och tvärs till sina jobb. Bollnäsborna och Söderhamnsborna kan vinka till varann på morgonen när de åker till sina jobb. Och på kvällen när de åker hemåt. En massa tid går åt till resande, till skada för miljö och familjeliv. Och den som betraktar det hela uppifrån tycker nog att vi människor är rätt dumma. Som grodorna.
21 juli 2014

Jag har varit på Stene Gård och lyssnat på tankesmedja om ”Maten och Slöjden: Hantverk med kraft att förändra. ”Typ 30 personer trotsade sommarvärmen för att lyssna på en panel med 7 kloka människor ledda av Gunilla Kindstrand.
Jag kan inte låta bli att fråga mej: Är detta en rörelse som växer, med stärkt självkänsla och ökad medvetenhet i befolkningen? En rörelse som vill göra själv, ha mera tid och hellre satsar på kvalité än på många prylar? Eller är det ”bara” ett gäng entusiaster som finansierar sin verksamhet med en outtröttlig energi kompletterad med projektpengar?
”Slöjd är ett sätt att ta ställning” sa någon. Det lät ju fint. Många lyfte fram att det här att göra saker själv stärker självkänslan ger människor mera makt i sina liv. Jag väljer nog att det är en slags empowermentrörelse.
Panelen gav råd till politiker. Det mesta handlar om sånt MP redan driver. Till exempel kortare arbetstid och tillväxtkritik. Köp svenskt och ekologiskt till offentliga institutioner-ja det driver vi i MP. Även om det är lite snirkligt det där med svenskt, på grund av upphandlingsregler, men det går ju att komma långt i den riktningen.
Skattelindringar för slöjdare var ett behov som lyftes fram. MP driver ju lättnader för småföretagare, bland annat i form av minskad arbetsgivaravgift och mindre sjuklöneansvar. Men det kanske inte räcker till. Tar med mej den frågeställningen.
Miljötoxikologen klagade på EUs kemikalieförordning REACH, att den bara tvingar den som ska producera väldigt stora mängder, att testa kemikalier innan de används i produkter. När hon pratade om att det ensidigt ekonomiska tänkandet leder till stora hälsorisker, tänker jag på hur jag brukar lyfta fram vid budget och bokslutsprat i kommunen att man borde göra hälsobokslut, miljöbokslut , barnbokslut och sociala bokslut. Typ. Hon var väldigt alarmerande kring plast. Ingen plast i hennes kök! (Nästan) Det väckte andra deltagare i en fundering – kanske kan man ha en stämma, ett möte, en happening på Stene Gård där man slänger sina plastprylar och ersätter med träprodukter från slöjdare och andra bättre produkter? Bra idé!
Någon ville säja till politiker: Tänk på, när ni bjuder gäster, att bjuda på det som är lokalt och bra. Jag smålog lite – inte för att det är fel, det är en bra och självklar tanke, utan för hur jag uppfattade att synen politiker är: Nån som glassar runt på skattebetalares bekostnad och tar emot gäster och går på tillställningar.
Jag kände mej lite stärkt av höra att jag mår bra av att odla mina egna grönsaker. Det visste jag ju, men det kändes bra att höra det. Fast han som sa att ost är enkelt att göra – nej, han har aldrig sett mej i ett kök! Jag minns alla fotsvettssmakande klumpar inlindade i mögliga linnedukar i jordkällaren på den tid vi hade egen ko. Men ändå åkte jag därifrån i den hälsingska sommarkvällen rätt nöjd ändå av att ha fått lite input och lite bekräftelse på min politiska vilja.
8 juli 2014

Prognoser visar att Ljusdals kommun går mot ett underskott på 20 milj kronor 2014, detta i en budget som omspänner nästan en miljard kronor. Kommunstyrelsen har beslutat om bromspaket. Jag reserverade mej mot det. Här kommer min reservation:
Jag vill reservera mej mot kommunstyrelsens (KS) beslut om brompaket. Mina invändningar kan sammanfattas i tre punkter:
• Politiker, inte tjänstemän, ska styra och ta ansvar
• Beslutsunderlaget var osäkert och otillräckligt
• Klåfingrigt KS

Politiker ska styra
KS gav kommunchefen i uppdrag att verkställa ett bromspaket. Vad paket skulle innebära är svårt att veta. Mer än att det ska matcha det förväntade underskottet på 20 miljoner och ändå ”så lite som möjligt” försämra för medborgare eller brukare. Vad tror man? Undra på att KS vill schappa från ansvaret och ge tjänstemännen nästanpå undantagstillståndsliknande rättigheter!

Osäkert och otillräckligt underlag
I handlingarna inför beslutet fanns 5 sidor prognos. Historiskt sett har tillförlitligheten i kommunens prognoser inte varit så väldigt imponerande. De har slagit fel förr. Oftast har utfallet blivit bättre än prognosen, ibland på grund av åtgärder, ibland bara ändå. Denna gång lovades att prognosen är bättre än förut. Men samtidigt gavs jag inte möjlighet att själv få ta del av utfallet, utan prognos, än mindre utfallet jämfört med tidigare år.

I handlingarna fanns inte protokoll från de nämndssammanträden som hanterat ekonomin. Omsorgsnämnden (ON) tog i mars beslut om en ”osthyvel, ett sparbeting på 2 % i alla verksamheter. I maj tog ON del av prognosen. Utbildningsnämnden godkände i maj prognosen. Men dessa protokoll fanns inte i handlingarna.

På mejl innan sammanträdet kom ett protokoll från KS au. På bordet kom sen ett papper som var en revidering av detta protokoll. Eller var det bara presidiet som vill ändra lite? Det var oklart vilken status de två olika versionerna hade.

KS klåfingrigt
I nämndernas protokoll fanns info om nämndernas och förvaltningarnas syn på de ekonomiska utmaningarna. Men dessa hade alltså inte KS ledamöter sett? Istället satt KS-ledamöterna själva och gissade kring nämndernas ekonomiska utmaning. Det hade varit klädsamt om KS-ledamöterna diskuterat den egna verksamhetens ekonomiska problem. Kommunledningskontoret förväntas enligt prognosen göra ett underskott på 5%. Utbildnings och omsorgs underskott förväntas landa på 3%.

KS vill alltså ha ett bromspaket över hela kommunen. För omsorgens verksamheter blir det då bromsar och hyvlar från olika håll. Verksamheter ska dels spara 2 % och dessutom uppifrån drabbas av besparingar i bromspaketet. Dessa bromsbesparingar kanske ter sej kloka uppifrån, men risken är stor att det på den aktuella arbetsplatsen snarare blir ”tokbesparingar” som hindrar förmågan att jobba smart.

1 juni 2014
Karin Jansson (MP)

Jag vet. EU är inte speciellt inspirerande. Jag gillar inte klubben. Den ger makt åt mäktiga lobbyister. Bestämmer en del saker de inte har med att göra. Kostar pengar med sin flyttcirkus och hela apparaten. Bygger murar mot omvärlden. Jag gillar det inte. Jag vill att Sverige ska lämna eländet. Men nu har ju svenska folket av nån outgrundlig anledning bestämt att vi ska vara med. (Jag tackar min gud att de sa nej till EMU i alla fall.) Om nån vill folkomrösta om utträde är jag på. Men till dess:

Det går att sprattla i EU-parlamentet! En del nytta kan man göra. MP:S EU-parlamentariker Isabella och Carl har påverkat en hel del. Gjort eländet lite bättre. Ibland. Men framför allt:

Kalla vindar blåser i Europa. Släpp inte in flera rasister i EU genom att avstå från din röst! Rösta 25 maj!
PS – Ja, jag vet – jag avviker från nuvarande MP-linje när jag vill att Sverige ska lämna EU. Men jag tycker så i alla fall DS

Ser mej omkring från min trappa. Grönt. Vårgrönt. Överallt grönt. Olika grönt. Hur många icke-matchande gröna färger som helst. Naturen nonchalerar totalt alla regler kring estetik och färgtoner. Och ändå, eller kanske just därför, är det så vackert!
maj 2014

Idag är det ett år sedan min dotter Jonna dog. Hon var 34 år när bröstcancern tog hennes liv. Jag satt vid hennes sida när hon tog sina sista andetag. Det är något jag önskar ingen borde behöva uppleva. Samtidigt inser jag att det vore ännu svårare att uthärda hennes död om jag inte följt henne hela vägen.

Nu ett år senare är jag igång i mitt liv igen. Sedan början av april är jag tillbaka på heltid i mitt arbete som undersköterska på ett äldreboende. Vägen tillbaka har varit svår. I ett halvt år upplevde jag att min sorg satt i varenda cell i min kropp och skavde. Jag hade ingen kraft, ingen ork och ingen vilja. Försökte hålla igång med mina odlingar, men vissa dagar orkade jag inte gå utanför dörren. Andra dagar fungerade jag hjälpligt i trädgården och på en del möten på jobbet och i politiken.

Efter ett halvt år deltog jag i en sorgkurs. Den anordnades av sorginstitutet, www.sorg.se. Där mötte jag varma och kloka medmänniskor och fick hjälp att hantera sorgen. Efter ett tag kändes det som att sorgen lämnade cellerna. Den fanns och finns fortfarande kvar i kroppen som värker och protesteterar. Men nu kan jag i alla fall leva mitt liv. Svårast att hantera nu är nog hennes egen sorg över att behöva lämna make och treårig son. Den sorgen hugger djupt i mitt hjärta.

När jag spelar och sjunger ”Jag vet en dejlig rosa” tänker jag alltid på Jonna. Vi har sjungit och spelat mycket ihop, och gärna då folkvisor i moll. Varför just den visan är stark vet jag inte. Men varje gång jag sjunger den börjar jag gråta. En gång kom jag fram till sista strofen i sista versen innan gråten bröt ut. Men oftast räcker det med en vers.

Många sörjande jag pratat med har blivit bemötta på ett konstigt och okänsligt sätt. Det är svårt att bemöta människor med sorg. Osäkerhet, förlegade normer och bristande empati kan leda till rätt så sårande kommentarer. Men jag har varit förskonat från sånt. Mina arbetskamrater har hela tiden varit ett stöd. En kram, ett vänligt ord, en vänlig blick fanns alltid när jag dök upp på jobbet . Jag har insett att jag är priviligierad som jobbar i ett vårdyrke – mina arbetskamrater är ju tränade på att hantera människor i svåra situationer.

Jonnas död har lärt mej massor. Jag har sett kraften i de många stödjande vännerna som besökte henne under hennes sista tid och som gett hennes make och son stöd. Jag har förstått någonting kring sorgen att mista sitt barn. Det gör att en liten notis i nyhetssändning kan få en helt annan dimension i min känslovärld. När jag ser unga människor bygga upp sin familj och sitt liv känner jag glädje över att de får den chansen. När jag hör larmrapporter från svensk sjukvård förstår jag nu allt mera att det är människor det handlar om. Människor som Jonna och som oss i familjen och hennes vänner som idag tänker extra mycket på henne.

Är Alice Babs inlåst eller ej? Efter den starka dokumentären som beskriver hennes och hennes musikervänners desperation har familjen uttalat sej i kvällspress och sagt att Alice Babs mår bra nu. Jag vet att jag inte vet vad som är rätt och fel. Jag tyckte dock att programmet också kan ses som en hyllning till Alice Babs livsgärning.

När jag var barn bodde min familj i min farfars lägenhet. Han var verkmästare på bygget och hade byggt lägenheten själv. Min farfar var väldigt förtjust i mej och min syster. Han hade lite gammaldags uppfostran i sej men annars var han rätt OK. Jag tror att jag tyckte mycket om honom och att han var en trygghet för mej.

Med tiden blev min farfar allt mer förvirrad. Han gick långa promenader och ibland hittade han inte hem. Han blev allt mer sparsam och kunde gå runt och släcka lampor fast jag befann mej i rummet. När jag kom hem från skolan kunde jag mötas av ett rökmoln för att han hade glömt att han höll på att laga mat och bara lämnat köket med kastruller och plattor på. Någon natt var han inne och kissade i mitt sovrum.

Situationen i vårt hem blev allt mer ohållbar. Vårt dagliga liv fungerade inte. Vi började prata om att vi behövde hjälp. Men våra släktingar blev arga på oss. De tyckte att vi förtalade min farfar. För när släktingarna kom på besök, en eller två timmar någon gång då och då, verkade min farfar inte alls borta. Han pratade och mindes och var med i samtalet. När de sen gått var han snurrigare än någonsin. Det verkade som han lagt all energi på att delta i gemenskapen och på att dölja sin sjukdom. Kanske var det också så att han möttes av människor som förväntade sej att han skulle vara som förr och som var glada att träffa honom. Till skillnad från oss i familjen, som var trötta och slitna och kanske inte längre försökte konversera. Det var frustrerande för oss att inte bli trodda. Så för småningom blev situationen helt ohållbar och min farfar blev intagen på mentalsjukhus.

Jag besökte aldrig min farfar på sjukhuset. Jag var så väldigt trött och tyckte att det var så skönt att ha ett hem igen. Där jag kunde sova tryggt om natten. Där jag kunde sitta och läsa utan att få lampan släckt mitt i en mening. Där jag inte behövde ha ont i magen när jag kom hem från skolan för att jag inte visste vad som väntade mej när jag klev in genom dörren.

Lite senare i livet hamnade jag som undersköterska på ett äldreboende. Där är jag kvar än. Jag tycker att jag har härligt jobb. Jag möter människor som levt långa och rika liv. Olika människor, olika liv. Och jag känner ibland igen min barndoms situation. Jag ser hur olika personal, familjemedlemmar, vänner och släktingar har olika relation till de människor jag hjälper. Och att dagar är olika. Det går inte att säja att tant Agda är precis så här mycket förvirrad. För dagarna, situationerna och relationerna är olika. Men jag tror att det alltid går att säja att någonstans inuti tant Agda finns det kvar den person som fanns förut. Som älskade att gå till kyrkan. Som älskade att sjunga i kör. Och som älskade pannkakor.

På mitt jobb har vi länge jobbat med handledning och värdegrund. Vi tror inte att värdegrund ska skrivas ner och sättas upp på väggen – vi tror att det är bättre att känns som en atmosfär för den som kliver in i lokalerna. Men ändå har vi formulerat nåt vi tror på: ”Att få vara den man varit och önskar att vara”. Utmaningen förr oss som jobbar med äldre, speciellt då med de dementa som inte kan föra sin egen talan, är att förstå; Vem vill ha hjälp? Är det den tidigare Agda, hon som gillade pannkakor? Eller är det en senare variant – hon som slutat att tycka om pannkakor ? För man slutar ju inte att utvecklas när man är 87år och dement. Man måtte väl rimligtvis få ändra sej?
8 dec 2013

Ljusdals kommun diskuterar budget. Så här sa jag i mitt inledningsanförande:

Ropen skalla konstgräsplan åt alla!
Budgetprocessen är som småungar som spelar fotboll – alla på bollen. I år är det konstgräsplan som är grejen .

I kommunstyrelsen diskuterades nästan bara investeringsbudget.
• Ingen annan uttryckte oro över barnen och ungdomarna i skolan. Hur det kommer att gå nu när de får mindre resurser.
• Ingen undrade varför Slottebo måste läggas ner. Eller vilket äldreboende som är på tur härnäst?
• Ingen undrade hur vi ska uppnå målet att säkerställa en god miljö för människor djur och natur. Eller vilka människor det syftas på – är det Ljusdalingar eller invånare i Tuvalu – en liten östat i Stilla Havet, en stat som kommer att försvinna helt när havsytan stiger.

Jag har grunnat på hur det blev så?
Är det för att det är valår – och då vill man visa sej handlingskraftig? Att få sätta spaden i backen och komma på bild i lokalpress mitt i valrörelsen – det är ju så mycket bättre än en lite annons i lokalblaskan?

Eller är det för alla vet att det är inte är budget leder till bra verksamhet? Man vill inte tala om sår som blöder?

Eller ligger vurmen för investering i det som sas på kommunstyrelsen?:
”Investering är kanske den viktigaste motorn i Ljusdals utveckling”

Jag gillar inte ordet motor. Men OK. Ska jag använda det ordet skulle jag säja att det är människorna som är motorn. Det är barnen och ungdomarna i omsorg och skola som utvecklar och kommer att utveckla kommunen. Det är föräldrar till barn som kommer att vara trygga eller otrygga med barnens skolgång. Det är de äldre som behöver stöd som kommer att vara trygga eller otrygga. Och i och med det även deras anhöriga. Det är företagare, arbetslösa, pendlare, dataspelande ungdomar, ja alla dessa människor är med och utvecklar Ljusdal.

Inte bara budgetprocessen är som småungar som spelar fotboll – i samhället i stort är det ju mycket så att man pratar om det nyaste mediedrevet.

Ett tag handlade mediadrevet om nattbemanning inom äldreomsorg- Vi fick se bilder från Piteå där förvirrade gamla inte visste vart de skulle ta vägen och inte hade tillgång till hjälpande personal. Då, i drevets belysning, började man prata om en minsta nattbemanning. Lag skrevs. Men lagen är nu uppskjuten ett år – lamporna lyser inte så starkt längre – Och då skjuter vi här i Ljusdal också på den extra kostnad det skulle innebär att följa lagen. Lagen som bara är ett förtydligande av de lagar som redan finns. Men här i Ljusdal har vi inget ljus alls på äldreomsorgens nattbemannig – alla strålkastare lyser upp konstgräsplanen.

För några år sedan här i Ljusdal var det väldigt poppigt att prata om att Musikskolan behövde mer resurser. Kanske inte strålkastare men i alla fall en liten nattlampa. Vi fick se siffror på hur många barn som fick spela och hur många som ville men inte fick. Jag kollade på hemsidan idag – det är fortfarande kö på vissa instrument. Men fagott kan du få börja på stört med. Har vi i fullmäktige tagit ställning till att det är viktigare för ett barn att få spela fotboll än att spela piano eller trummor?

ELP -ekonomisk långtidsplan
Vi jobbar inte med ELP här i kommunen. Det är dumt. I november beslutar vi om budget för nästa år- det säjer sej självt att vi inte kan eller bör kunna påverka verksamhet i januari på detta sätt. Det blir ju bara hafs och rafs i så fall. Egentligen är det 2015 vi skulle kunna genomföra förändringar. Men för att kunna göra det måste vi ha ett underlag som tål granskning. Där någon har räknat på verksamhetens ändrade förutsättningar. Fler eller färre barn, lagförslag etc. Det görs inte nu. Med det underlaget skulle det också gå att fundera på vilka förändringar vi vill göra mera långsiktigt. Det blir ju lättare att prioritera om, när man har mera tid på sej.

Så tänk om vi hade en seriös diskussion om ELP här:
Då kanske ni skulle kunna anamma utbildningsnämndens förslag om 8 miljoner mera 2015 och 2016. Väga barns olika fritidsintressen och hitta en bra mix.

Om vi klarade av att tänka mer långsiktigt kanske vi skulle jobba mera för en omlastningsterminal för bioenergi och timmer.

Vi skulle förstå vikten av att barn och ungdomar lämnar skolan både med OK betyg och en känsla av ”jag kan jag vill jag vågar.”

Med ett långsiktigt tänkande skulle vi kanske också våga blicka ut i världen och se vår roll i den nödvändiga omställningen till ett klimatanpassat och mänskligare samhälle.

Frågan om medborgarlön är ständigt aktuell. Det ekonomiska skyddsnätet som finns i Sverige blir tunnare för varje år. Varje år med den moderatledda alliansregeringen tänkte jag skriva. Men det var ju inte så himla bra innan heller. Socialdemokrater påbörjade nedmonteringen och alliansen fortsatte.

Nu på tisdag, 2 oktober, ska jag prata om medborgarlön på ABF-huset i Stockholm. Det är en i raden av föreläsningar som Basinkomst Stockholm bjuder in till i höst. Vi börjar 18.30.Jag tänker inte prata så mycket om VARFÖR det behövs någon form av medborgarlön i Sverige. Jag tänker snarare prata om HUR en medborgarlön skulle kunna se ut. Finns det någon form som är “Den Riktiga Medborgarlönen”? Eller går det att göra på olika vis? Jag kommer att beskriva en del beräkningar vi i MP har gjort förut, och berätta lite om mina erfarenheter och funderingar.

september 2012
Ljusdalspolitikens olika svängningar är svåra att beskriva här. Personstrider, prestige, olika partikulturer och ibland faktiskt olika värderingar blandar sej i en oemotståndlig mix, och sprider dimridåer över det politiska samtalet. Media är sällan en god hjälp till förståelse. På mpljusdal.net skrev jag ner mitt perspektiv på några frågor på kommunfullmäktigemötet 24 september.