Det pågår en debatt om sexuella kränkningar i Ljusdals politiska liv. Två exempel på sextrakasserier har tagits upp i tidningen. Den ena rör en miljöpartist som utsatts för sexistiska förolämpningar. Där citeras jag på ett sätt jag inte trivs med. Därför har jag idag skickat en insändare till Ljusdalsposten:
Kampen för jämställdhet är inte utagerad!
I LjPs artikel ”Kallades könsord vid politikerträff” den 11 september – står det att jag tyckte att saken var utagerad. ”Saken” som det syftas på är könsord, utslängda som skällsord, från en socialdemokratisk man till en miljöpartistisk kvinna. Sa jag utagerad? – Jag vet inte. Menade jag det? Nej. Det är inte det ord jag skulle vilja använda.
Eftersom jag är gruppledare för MP, tyckte jag att det ingick i mitt uppdrag att säja ifrån att detta inte är ett acceptabelt beteende. I ett möte med Roland Bäckman och Malin Ängerå framförde jag detta. Jag förväntade mej att de skulle agera. Visst agerande skedde, men otillräckligt. Jag såg inte att jag kunde göra något mera åt ”saken”, så jag gjorde ingen mer åtgärd. Just den händelsen har inte inträffat igen. Men jag kan ändå inte tycka att det är utagerat.
Denna händelse, och många flera, visar på ett kvinnoförtryck. Det finns i politiken men också på andra ställen i vårt samhälle. Det kan yttra sej när de som söker efter företrädare och chefer, mera eller mindre tydligt framför att de förväntar sej en man på posten. En erfaren man ses som garant för kvalité. Det kan yttra sej i att kvinnor inte blir tagna på allvar i diskussioner, utan avfärdas och blir kallade ”flicksnärta”. Det yttrar sej i att kvinnors löner fortfarande är lägre än männens. Det yttrar sej i att bolagsstyrelser domineras av män. Ur dessa synvinklar är saken inte på något vis utagerad. Den kampen är inte någon kvick fix, den behöver föras i politiken, i hemmen, på arbetsplaster och på fritiden. Vi miljöpartister, och flera andra, jobbar efter bästa förmåga för förändring och för ökad jämställdhet.
Sist vill jag säja: Tro inte på allt som står i tidningen! Och: Tro inte att allt står i tidningen! Det finns en verklighet också.
Karin Jansson
Gruppledare för MP i Ljusdals kommun
Eller … är man gräsrot när man sitter i kommunfullmäktige? Strunt samma. Nu har jag i alla fall inga uppdrag på riksnivå.
Jag lämnade uppdraget i gruppen för rådslaget om tid. Det fungerade inte. Jag insåg att vi hade för stora skillnader i värderingar för att kunna göra ett gemensamt “värderingsfritt” material. Hur man ser på tillväxt, på behovet av samhällsförändringar och på ekonomi avgör hur man ser på tidspolitik. På MPbloggen skrev jag lite om min syn på politik kring tid. Du kan läsa det här nedanför.
I min framtida värld har människor tid med varandra. De bryr sej om varandra. Både om dem som är nära och dem som lever på andra sidan jorden. Samhället lever inom ekologins ramar. Lycka är viktigare än prylar, välbefinnande är viktigare än statusjakt. Tillgång till tid räknas som en välfärdsresurs bland andra.
I mitt framtida samhälle är människor lyckligare. De känner mera makt över sin tillvaro. De är inte så ofta sjuka, eftersom de har makt att ta hand om sig själva innan sjukdomar bryter ut. De som ändå är sjuka känner att de har rätt att ta sej tid att tillfriskna utan stress. Och deras vänner har tid att vara stödjande.
I mitt framtida samhälle är den materiella standarden OK. Ingen svälter, alla har tak över huvudet. Visst kan människor ibland längta efter en ny platt-TV eller en läckrare mobil, men de flesta vet att de föredrar livskvalitén framför hög prylstandard. En del är missnöjda förståss, men de vet att en högre materiell standard för alla i alla fall inte är möjlig, så det är inte mycket att göra åt.
Det finns de som jobbar mycket i mina drömmars samhälle. Och de som jobbar mindre. Jobbar, arbetar… vad betyder det föresten? Den som filar på smarta lagtexter en dag – jobbar den mer än den som bär runt på sitt spädbarn eller den som jobbar ideellt på fotbollsträningen? Vem gör mest jobb – den som vårdar en sjuk eller den som jobbar på att bli frisk? Den som skriver en underbar bok eller den som sitter ner och läser den i brasans sken?
I mina drömmars värld är arbetslinjen inte en gubbe med piska. Människor gör ändå det som behövs och lite mer därtill. För människor vill ju skapa, vill ju vårda, vill ju bygga upp.
Mitt drömsamhälle kanske inte finns 2025. Men det går att ta steg mot det redan idag. MP kan lägga förslag i riksdagen om ändring av lagtexter, och om stöd till grupper som kan drabbas. Vi kan opinionsbilda för ett samhälle där lycka, inte BNP, är målet. Och vi kan utnyttja vår arbetsgivarroll i offentlig verksamhet, speciellt i de kommuner och landsting där vi sitter i majoritet, för att förhandla fram avtal om arbetstidsförkortning.
Två förslag jag brinner för, är ändring lagtextens normalarbetstid och friår. Friåret utmanar arbetslinjen – det är därför den röner motstånd i Sverige. Låt oss utmana motståndet, och inte mesa till friåret till ett utbildnings och praktikantår!
40-timmarsveckan, 8-timmarsdagen är ingen naturlag. Vi producerar allt mer på kortare tid. Arbetslösheten är stor och ungdomar har svårt att få plats på arbetsmarknaden – det är dags att korta arbetstiden! På lång sikt vill jag avdramatisera antalet arbetade timmar i veckan, men kortsiktigt tror jag att det är bättre sänka till först 35 sen 30. Lagens 40 timmar styr tänkandet i samhället. Det styr krav på dem som är utanför arbetsmarknaden, det styr hur länge barn förväntas klara att vara ifrån sina föräldrar, det styr förväntningar på hur människor bygger upp sina liv.
Mitt drömsamhälle kanske inte finns 2025. Men ändå finns små embryon av det mitt ibland oss redan idag. Det gäller bara att våga se det!
Jag vill avsluta med ett citat ur Michael Endes bok ”Momo eller kampen om tiden”
”Tid är liv och livet bor i hjärtat. Ju mer människorna sparar på tiden, dess fattigare, kallare och mera jäktad blir deras tillvaro och dess större främlingar blir de för sig själva.
Och de som allra tydligast får känna på denna ständigt stegrade kärleks och livlöshet är barnen. ”
…än att kampanja för att bli det. Hoppas jag i alla fall. Personkampanjer är nog inte min sak. I alla fall inte för mej själv.
Men imorgon, 19 maj, bär det i alla fall av till Karlstad på MPkongress. Val av språkrör, partisekreterare, partistyrelse med mera. Jag har 2 minuter på mej att övertyga kongressen om att de ska välja mej till partisekreterare istället för den som valberedningen föreslagit. Ända sen jag accepterade att bli nominerad har jag gruvat mej för den stunden. Rätt meningslöst, men ändå vill jag ju säja nåt vettigt. Trots att jag grubblat så länge har jag inte kommit fram till vad jag ska säja. Fånigt.
På kongressen ska vi också ha ett seminarium om tid. Jag sitter ju i arbetsgrupp för att köra ett rådslag om tid framåt vintern. Ska MP driva generell arbetstidsförkortning eller ska vi förespråka kortare arbetstid för vissa grupper? Vad ska vi förslå för lösningar för nutidsmänniskans tidsstress? Vilka argument ska vi åberopa för en arbetstidsförkortning. Eller, hemska tanke, ska vi inte alls prata om “arbeta mindre -lev mer”? Seminariet nu ska ju inte svara på alla frågor. Jag tänker mej att de som deltar snarare kan hjälpa till att ställa flera frågor.
Fast det jag tycker är viktigast på kongress är inte personval (jo de är viktiga) eller seminarier. För mej är den demokratiska processen och diskussionerna det som är intressant. I år ska vi ha både påverkanstorg och utskottsbehandling av motioner. Kommer det att fungera? Vi ska också ha ett speciellt “torg”, ett “stortorg” där de motioner hamnar som föreslår sånt vi redan driver eller som på andra vis kanske inte är så viktigt att diskutera och lägga alternativa förslag till. De ska sedan beslutas i klump i plenum. Kommer det att fungera? Spännande. Att hitta förenklande system som fungerar utan att människor kommer i kläm, det är viktigt. Vi politiker har så många ord att det är svårt att hinna prata om allt. Hmmm, där kom det där med tid in igen….
21 mars 2011
(Jag gillar ordet i rubriken. 33 bokstäver om jag räknat rätt)
Sitter på tåget på väg hem från Uppsala. Vi som vill bli partisekreterare har utfrågats. Det var faktiskt rätt kul upptäckte jag. Och vem som än blir partisekreterare, tror jag att sådana här träffar gör att den som till slut blir vald, har stärkts i sitt uppdrag och fått en del nya uppslag. Tack Uppsala!
Vi har gjort studiebesök på trädgårdsodlingar i Havanna. USA:s bojkott tillsammans med Sovjetunionens sammanbrott gjorde att Kubas jordbruk blev utan drivmedel, konstgödsel och gifter. Det var svåra omställningsår – kubaner på gatan pratar om de svåra åren. Men då startades en grön utveckling på Kuba. Småskalighet blev positivt. Man började odla organiskt. Och oxar ersatte i många fall traktorer i jordbearbetningen. Det var en lärdomsperiod i början, fick vi veta, men nu har bra metoder arbetats fram med samodling, växtföljder och systematiskt arbete med maskkomposter och andra systemhjälpare. Kunskap om hur man med olika färger och dofter attraherar och avvärjer olika skadegörare, börjar användas. Och eftersom det är dyrt att transportera mat, gäller det att odla maten nära människorna. Därför finns det i alla städer ”organoponicos”, trädgårdsodlingar av samma slag som den vi besökte. De tar fram behövliga grönsaker, men ger också arbetstillfällen och har en socialt samlande betydelse.
7 mars
Just nu befinner jag mej i Varadero, sista dagen av tre. Varadero är som ett vanligt turistparadis som finns på många håll i världen. De statliga hotellen bjuder på gratis drinkar och mat, på stranden finns drinkar och solstolar, på gatorna säljs souvenirer. Inte nån stor skillnad mot andra liknande ställen. Antar jag, jag har aldrig varit på något sådant förut. Men kubanska staten tjänar pengar på mej. Är jag ond eller god? Känner mej lite billig.
När jag går runt i Havanna eller på landet nånstans och söker mej fram, letandes ställen där det går att handla med nationella peso istället för den konvertibla, turistvalutan, känner jag mej mycket ädlare. Men då konkurrerar jag ju om maten med kubanerna, och bidrar inte mycket till landets ekonomiska bärkraft.
5 mars 2011
Jag är nu på Kuba. En resa som jag skjutit upp i så många år. Mina tonårsdrömmar om revolutionens paradis. Mina idoler Che och Fidel. Visst har glorian falnat med åren, men kvar har jag en stor nyfikenhet på landet, klimatet, människorna och den förda politiken.
Hemma i Sverige pågår kampanjer och möten kring blivande språkrör och partisekreterare. På mötet som hölls i Stockholm för partisekreterarkandidater kunde jag inte närvara – eftersom jag är på resande fot – och skrev därför en text som lästes upp. Den finns här
Läs s resten av detta meddelande »
Kilbo, Hälsingland, 21 feb 2011
Jag har varit i Stockholm i helgen, på partistyrelsemöte. Vi har föreslagit svar på 260 motioner som MP medlemmar ha lagt till kongressen i Karlstad i mitten på maj. Alla möjliga åsikter och förslag passerade i rasande takt. Då och då uppstod kaos och förvirring – men för det mesta klarnade det upp och vi upptäckte om vi verkligen tyckte annorlunda eller om vi bara inte förstått varann. Ibland uppstod till och med en seriös diskussion, fast i turbo. Vi har stannat upp vid frågor som vinster i offentligt sektor, mat, svenska trupper i Afganistan, ekonomi och på några andra ställen. Jag har försökt reservera mej när jag inte håller med. Fast inte alltid. Mina reservationer handlar till exempel om att alla människor i landet har en äkta ekonomisk grundtrygghet, att Sverige ska sluta skicka soldater till Afganistan, att Sverige ska lämna EU, att MP ska fortsätta ha kongress varje år och att ALLA medlemmar ska ha rätt att lämna in motioner.
Det finns en motion som inte vill att PS ska föreslå svar på motioner. Det förslaget har funnits på tidigare kongresser också, och avslagits. Jag kan ju tycka att PS åsikt om ja eller nej till motionen kanske inte är så jättespännande. Men det jag tycker är viktigt att vi gör, är att tala om vad tidigare kongresser sagt, vad riksdagsgruppen sagt och kanske också lägga till några fakta eller vinklingar som kan förenkla och förtydliga diskussion på kongressen. Inte alltid lever vi upp till mina krav där, men vi försöker i alla fall.
Genom motionsfloden går det att få en, om än väldigt slumpmässig, känsla för vad MPs medlemmar går och tänker på. Det är spännande. Och jag blir glad över att det finns många olika saker det går att tycka till kring.
Vill du läsa alla mina reservationer? Stort som smått? Finns här.
Läs s resten av detta meddelande »
Jag har tackat ja till att bli nominerad till partisekreterare. Jag tycker att det är hedrande att bli nominerad och jag tycker att uppdraget skulle vara väldigt stimulerande.
Rollen som partisekreterare är inte gjuten i cement. Olika partisekreterare har tolkat rollen olika. Ur stadgarna går att läsa att partisekreterarens huvudsakliga roll är att ha översikt över partiets verksamhet, vara sammanhållande länk inom partiet och svara för externa kontakter utifrån sitt uppdrag.
Jag tycker att partisekreteraren har en stor uppgift i att hålla ihop gänget. Fast hålla ihop lite isär… Miljöpartiet rymmer stora olikheter. Olikheter i åsikter och ideologi, stad och land, i stora och små avdelningar, heltidspolitiker och fritids politiker, ideologi och pragmatism.…
Vi blir allt flera och behöver bli bättre på att ta tillvara dessa olikheter så att de inte blir en belastning. Det handlar om utbildning och introduktion av nya medlemmar, det handlar om att hitta kanaler för entusiasm och aktivism, om att släppa fram olika åsiktsriktningar att frodas inom partiet. Det handlar om att synliggöra kongressens roll och beslut samtidigt som att utveckla även andra former av medlemsdemokrati. Det handlar om konflikt hantering. Och om att möjliggöra för även icke partianslutna att delta i vårt arbete för en grönare värld.
Jag har genom åren kämpat för att Miljöpartiet ska vara ett radikalt grönt parti, med ideologin ständigt nära hjärtat och att-satserna. Det vill jag fortfarande. Jag är inte rädd för att vi ska upplevas som konstiga eller obekväma. För jag tycker ju att det är den här världen som är lite konstig. Men samtidigt som jag gärna skulle vilja att Miljöpartiet vore lite grönare, lite modigare och ville lite mer, så är det OK för mej om vi, som vill mera och fortare, jobbar tillsammans med de som inte vill förändra lika fort och lika mycket. Jag tycker ju att vi får tycka olika. Vi behöver hitta former där olika åsikter kan utvecklas sida vid sida. Jag jobbar gärna för att även de som inte tycker som jag, får möjlighet att utveckla sina åsikter. Och jag gillar att jobba tillsammans med dem som tänker annorlunda än vad jag gör.
Några beskrivande ord om mej skulle kunna vara: grön radikal ideolog, undersköterska inom äldrevård, lågavlönad i glesbygdskommun, fritidspolitiker, 6 barnsmamma (med utflugna barn), farmor och mormor, grönsaksodlare. Sammanlagt elva år har jag suttit i partistyrelsen. Jag har deltagit i de flesta kongresser miljöpartiet har haft, som partistyrelseledamot såväl som gräsrot. Jag tycker att dessa perspektiv och erfarenheter behövs i miljöpartiets partitopp.
(Kilbo 22 januari 2011)