När László lämnade miljöpartiet sjöng han och jag en visa för miljöpartisterna på festen:
”Jag önskar dej ändå allt gott, ljuva ängel fin.
Fast du ifrån mej haver gott är du i hågen min.
Så tackar jag för kärleken
Jag njutit har av dej min vän
Till denna dag och stund”
Han är nu inte längre kvar i partiet på riksnivå, men här i Ljusdal samarbetar vi, i princip som förut.
Jag har full respekt för hans beslut att lämna partiet på grund av riksnivån. De gröna och samhällsförändrade tankar som låg bakom bildandet av miljöpartiet syns inte så ofta längre i partiets politik. När EUmotståndet (det vill säja att vi vill att Sverige ska lämna EU) togs bort i och med medlemsomröstningen, får även EU-kritiken svårt att göra sej gällande – men den finns kvar på sina håll. Medborgarlönevisionen ligger kvar enligt kongressen, men i tankar som framförs från topphåll ser jag inte riktigt de tankegångarna. Det blir allt mer arbetslinje och den som inte arbetar ska inte heller äta- princip som skymtar bakom orden. Den gröna samhällskritiken passar inte riktigt in när partiet vill vara mainstream, moderna och regeringsdugliga.

Det är också en skillnad på vilka argument som används i interna diskussioner. Förut tyckte jag att argument handlade om vad tycker jag och varför det. Det var argumentation i sakfrågan. Nu är det mera ”Om vi säjer så tycker de andra inte att vi är trovärdiga” och ”Våra prioriterade målgrupper tycker enligt den här opinionsundersökningen så här” . Det är ett mycket tråkigare sätt att bedriva politik. Och svårare tycker jag. Jag tycker om att prata utifrån mitt hjärta och mina värderingar. Då behöver jag inte komma ihåg en massa saker och repetera vad andra har sagt, jag behöver bara lyssna på min inre kompass. Eller som man brukar säja. Jag ljuger inte, för jag har inte så bra minne.