…än att kampanja för att bli det. Hoppas jag i alla fall. Personkampanjer är nog inte min sak. I alla fall inte för mej själv.

Men imorgon, 19 maj, bär det i alla fall av till Karlstad på MPkongress. Val av språkrör, partisekreterare, partistyrelse med mera. Jag har 2 minuter på mej att övertyga kongressen om att de ska välja mej till partisekreterare istället för den som valberedningen föreslagit. Ända sen jag accepterade att bli nominerad har jag gruvat mej för den stunden. Rätt meningslöst, men ändå vill jag ju säja nåt vettigt. Trots att jag grubblat så länge har jag inte kommit fram till vad jag ska säja. Fånigt.

På kongressen ska vi också ha ett seminarium om tid. Jag sitter ju i arbetsgrupp för att köra ett rådslag om tid framåt vintern. Ska MP driva generell arbetstidsförkortning eller ska vi förespråka kortare arbetstid för vissa grupper? Vad ska vi förslå för lösningar för nutidsmänniskans tidsstress? Vilka argument ska vi åberopa för en arbetstidsförkortning. Eller, hemska tanke, ska vi inte alls prata om “arbeta mindre -lev mer”? Seminariet nu ska ju inte svara på alla frågor. Jag tänker mej att de som deltar snarare kan hjälpa till att ställa flera frågor.

Fast det jag tycker är viktigast på kongress är inte personval (jo de är viktiga) eller seminarier. För mej är den demokratiska processen och diskussionerna det som är intressant. I år ska vi ha både påverkanstorg och utskottsbehandling av motioner. Kommer det att fungera? Vi ska också ha ett speciellt “torg”, ett “stortorg” där de motioner hamnar som föreslår sånt vi redan driver eller som på andra vis kanske inte är så viktigt att diskutera och lägga alternativa förslag till. De ska sedan beslutas i klump i plenum. Kommer det att fungera? Spännande. Att hitta förenklande system som fungerar utan att människor kommer i kläm, det är viktigt. Vi politiker har så många ord att det är svårt att hinna prata om allt. Hmmm, där kom det där med tid in igen….