I min framtida värld har människor tid med varandra. De bryr sej om varandra. Både om dem som är nära och dem som lever på andra sidan jorden. Samhället lever inom ekologins ramar. Lycka är viktigare än prylar, välbefinnande är viktigare än statusjakt. Tillgång till tid räknas som en välfärdsresurs bland andra.
I mitt framtida samhälle är människor lyckligare. De känner mera makt över sin tillvaro. De är inte så ofta sjuka, eftersom de har makt att ta hand om sig själva innan sjukdomar bryter ut. De som ändå är sjuka känner att de har rätt att ta sej tid att tillfriskna utan stress. Och deras vänner har tid att vara stödjande.
I mitt framtida samhälle är den materiella standarden OK. Ingen svälter, alla har tak över huvudet. Visst kan människor ibland längta efter en ny platt-TV eller en läckrare mobil, men de flesta vet att de föredrar livskvalitén framför hög prylstandard. En del är missnöjda förståss, men de vet att en högre materiell standard för alla i alla fall inte är möjlig, så det är inte mycket att göra åt.
Det finns de som jobbar mycket i mina drömmars samhälle. Och de som jobbar mindre. Jobbar, arbetar… vad betyder det föresten? Den som filar på smarta lagtexter en dag – jobbar den mer än den som bär runt på sitt spädbarn eller den som jobbar ideellt på fotbollsträningen? Vem gör mest jobb – den som vårdar en sjuk eller den som jobbar på att bli frisk? Den som skriver en underbar bok eller den som sitter ner och läser den i brasans sken?
I mina drömmars värld är arbetslinjen inte en gubbe med piska. Människor gör ändå det som behövs och lite mer därtill. För människor vill ju skapa, vill ju vårda, vill ju bygga upp.
Mitt drömsamhälle kanske inte finns 2025. Men det går att ta steg mot det redan idag. MP kan lägga förslag i riksdagen om ändring av lagtexter, och om stöd till grupper som kan drabbas. Vi kan opinionsbilda för ett samhälle där lycka, inte BNP, är målet. Och vi kan utnyttja vår arbetsgivarroll i offentlig verksamhet, speciellt i de kommuner och landsting där vi sitter i majoritet, för att förhandla fram avtal om arbetstidsförkortning.
Två förslag jag brinner för, är ändring lagtextens normalarbetstid och friår. Friåret utmanar arbetslinjen – det är därför den röner motstånd i Sverige. Låt oss utmana motståndet, och inte mesa till friåret till ett utbildnings och praktikantår!
40-timmarsveckan, 8-timmarsdagen är ingen naturlag. Vi producerar allt mer på kortare tid. Arbetslösheten är stor och ungdomar har svårt att få plats på arbetsmarknaden – det är dags att korta arbetstiden! På lång sikt vill jag avdramatisera antalet arbetade timmar i veckan, men kortsiktigt tror jag att det är bättre sänka till först 35 sen 30. Lagens 40 timmar styr tänkandet i samhället. Det styr krav på dem som är utanför arbetsmarknaden, det styr hur länge barn förväntas klara att vara ifrån sina föräldrar, det styr förväntningar på hur människor bygger upp sina liv.
Mitt drömsamhälle kanske inte finns 2025. Men ändå finns små embryon av det mitt ibland oss redan idag. Det gäller bara att våga se det!
Jag vill avsluta med ett citat ur Michael Endes bok ”Momo eller kampen om tiden”
”Tid är liv och livet bor i hjärtat. Ju mer människorna sparar på tiden, dess fattigare, kallare och mera jäktad blir deras tillvaro och dess större främlingar blir de för sig själva.
Och de som allra tydligast får känna på denna ständigt stegrade kärleks och livlöshet är barnen. ”